Stävie trail - ett fantastiskt trevligt och välarrangerat lopp! Idag var det dags för loppremiär! Och när det vankas Stävie trail vet man aldrig vad det kan blir för väder. Det kan vara snö, men också en begynnande vår. Idag var det varken eller. Det var lätt regn men också fåglar som kvittrade. I år fyller Stävie trail 10 år och med anledning av det hade arrangörerna, Anna och Fredrik, lagt upp 10 jubileumsrundor runt om i Kävlinge kommun med varierande längd. För varje sprungen runda fick man en lott, och om man sprang alla fick man två extra lotter. Gissa om detta var en utmaning som jag nappade på? :) Jag bestämde mig för att komma tidigt till starten, dels för att hinna gå på det (eller de!) obligatoriska innan lopp-toalettbesöket, men också för att mingla lite. Det finns många trevliga löpare här runtomkring! Jag tittade på listan med vinsterna från lottdragningen, och visst hade det lönat sig att springa alla 10 rundorna! Jag vann en fotanalys på Freefoot i Malmö. Det är med skräckblandad förtjusning jag kommer boka tid där. Tänk om de säger att jag måste göra en massa fotstärkande övningar! Innan loppet hade vi blivit varnade om att det var BLÖTT på banan, och av den sorten som inte gick att undvika. Och det stämde! Redan under första km blev jag rejält blöt om fötterna, och lite av vaderna. Men visst är det roligt att plaska omkring i gigantiska vattenpölar! Jag tog det rätt lugnt där och skrattade mest. Gyttjedelarna tog jag också det lugnt på. Tur det fanns några enkla partier så att jag kunde springa på lite också. När jag sprungit cirka 4 km trampade jag snett och vrickade till foten. Jag var tvungen att stanna och känna efter lite och omtänksamma löpare undrade hur det var med mig. Bra, svarade jag och började springa lite lätt haltande. Haltandet och det onda gick över efter en kort stund och sedan kunde jag springa på igen. Men jag visste att det skulle göra ont igen så fort jag stannade, dvs i mål, och så var det också. Vid startområdet kom Anna fram och frågade om jag hört om backen. Nä, svarade jag. Jag tror att hon njöt lite när hon berättade att de hade hittat, och bestämt sig för att ta med i bansträckningen, en backe som var så brant att hon själv hade varit tvungen att dra sig upp med hjälp av träden där. Jodå, brant var den, men som tur inte så lång. Och eftersom jag inte hade några tidsmål på loppet så tog jag backen som en anledning till att pusta ut lite. Efter ett tag hittade jag en rygg att springa efter. Just då var det bara han och jag just där så vi växlade några ord. Han höll ett bra tempo och det var skönt med någon som höll koll på banmarkeringarna. Efter ett tag sprang han ifrån mig, men jag kom ifatt honom och sprang om. I mål tackade jag för att jag hade fått ta hans rygg, och han tackade mig för att jag hade jagat honom! Fint, det där med löpning.
Nu är jag nöjd med min insats och är så där härligt mör i kroppen som man är efter lopp. Jag haltar lätt efter vrickningen men hoppas att det gör över efter en god natts sömn. Jag ser faktiskt fram emot två dagars löpvila nu!
0 Comments
Idag blir det en lång race report, och om man inte orkar läsa den så kommer här kortversionen. Det var tufft, vädret var bra, den sista milen var svårast, och träningsklockan tyckte inte alls att jag skulle springa mitt i natten. --- Jag har länge tittat på Pace on earths event Ultra Interval Challenge, men det har liksom inte riktigt passat in i min träning. Men nu har jag inget lopp att träna inför, så därför bestämde jag mig för att delta. Ultraintervaller innebär att man springer 10 km var tredje timme under ett dygn, och första intervallen är kl 00.00. Dagarna innan planerade jag vad jag skulle äta: fruktyoghurt, Skogaholmslimpa, Risifrutti, salta chips och Delicatobollar. Tänk att få leva på detta i ett helt dygn! Lunchen blev däremot riktig mat: citron- och parmesanpasta. Jag planerade också vilka rundor jag skulle springa och vilka intervaller jag skulle springa dem på och skrev ut kartorna. Det kan vara svårt att ta sådana beslut när kroppen och hjärnan är trött. Intervall 1, midnatt Klockan ringde 23.44 (jag ställer aldrig mitt alarm så att det slutar på 0 eller 5, fråga mig inte varför :) ) och jag var rätt pepp på att få börja, trots knappt 2,5 timmars sömn. Jag hade sett ut en varvbana på 2,5 km på upplysta vägar i bostadsområdet för att känna mig lite tryggare. Första milen gick ok, om än lite stela ben. Men jag var hungrig! Tydligen hade kroppen helt glömt att jag åt en köpepizza kvällen innan, och stora delar av den här intervallen gick åt till att tänka på mat. När jag kom hem tryckte jag på en knapp på min klocka så att man kan återuppta passet senare. Jag ville ju inte ha 8 olika pass, utan ett långt. Men klockan sa åt mig att det faktiskt var läggdags och ifrågasatte att jag skulle fortsätta senare. Men jag stod på mig! Efter att jag ätit tog jag av mig löparkläderna och gick och lade mig, men började frysa. Jag fick vira in mig i en filt under mitt varma duntäcke och till slut somnade jag. Intervall 2, 03.00 När kockan ringde 2.44 var jag inte lika pepp och övervägde att inte fortsätta. Då tänkte jag på alla som jag hade berättat för att jag skulle göra det här och att jag inte ville komma dragande med svansen mellan benen och bestämde mig för att gå ut igen. Jag sprang samma bana som intervallen tidigare, och den stora skillnaden var att det inte var några människor ute den här gången. Den enda jag träffade på var tidningsbudet som hälsade lite förvånat på galna kvinnan som sprang mitt i natten. Då tänkte jag på när jag var yngre då jag kunde komma hem efter en festlig kväll samtidigt som tidningsbudet kom. Tiderna och prioriteringarna förändras! Efter det här passet tog jag av mig träningskläderna direkt för att slippa frysa, men det hjälpte föga. Konstigt, jag frös inte alls i den kyliga natten, men frös jättemycket under duntäcket. Intervall 3, 06.00 Under den här intervallen var jag glad att det var sista milen på den här rundan. Tur att vanliga människor sover på natten för annars hade de väl undrat varför jag sprang förbi deras hus 12 gånger! Under sista delen av passet blev det gryning och det gjorde mig glad. Äntligen ljus! Jag hade planerat att inte sova efter den här intervallen, men familjen sov, så jag gick och lade mig efter frukosten. Jag frös igen, men eftersom min man vaknade till så kröp jag in under hans täcke och där var det varmt! Intervall 4, 09.00 Äntligen löpning i dagsljus, och vilket väder! Sol och minusgrader är ju det bästa som finns! Eller i alla fall betydligt bättre än torsdagens ösregn eller dagens gråa småregn. Nu kände jag äntligen att jag fick lite fart i benen igen och de var inte så tunga längre. Ändå så tänkte jag att detta var i särklass den tuffaste maran jag gjort. Jag tror inte jag sprungit något maraton med så tunga ben som jag hade under den här intervallen. Min bästa vän efter dessa 10 km blev min Flowpillow heat som fick massera mina vader. Här kom jag också på att jag behövde borsta tänderna och jag blev som en ny person! När jag reste mig från soffläget för att förbereda mig inför nästa intervall så fick jag plötsligt ont i knäet. Ingen löparknäkänning, men ont gjorde det. Som tur var gjorde det inte ont under löpningen. Intervall 5, 12.00 Nu tänkte jag att jag skulle byta skor för att få in ett annat löpsteg och inte överbelasta på något sätt, men i slutet av intervallen kom jag till en lätt översvämmad väg och skorna blev genomsura. Kävlingeån var också översvämmad så jag fick planera om min rutt. Den här rundan kändes som den snabbaste hittills, vilket gjorde mig glad och hoppfull. Jag insåg att jag nog faktiskt skulle klara det. När jag kom hem hade min man förberett lunch och jag åt lite grann och fyllde på med Delicatoboll. Bästa energin för löpning! Intervall 6, 15.00 Nu började det bli tungt igen och jag insåg att detta skulle bli den sista rundan i dagsljus. Jag är helt klart en dagsljuslöpare snarare än en mörkerlöpare. Här hade jag tänkt att det skulle bli eftermiddagskaffe, men jag satsade på sömn i stället. Bra val, tror jag! Intervall 7, 18.00 Nu började jag räkna ner – bara 20 km kvar! Och hur svårt är det att springa en halvmara? :) Jag började också fundera på mina planer på att i framtiden springa 100 miles (= 16 mil), men det ska man inte tänka på efter att ha sprungit en hel dag. Jag kan säga att jag inte kommer anmäla mig till något 100-mileslopp på ett tag! Efter varvet var det middag, men det enda jag kunde tänka på var att få dricka mjölk och äta fruktyoghurt! Jag hade säkert behövt lite varm mat, men kroppen sa mejeriprodukter. Intervall 8, 21.00
Nu var det riktigt svårt att dra sig ur soffan och ta på löparkläderna igen! Men min man hade lovat att följa med på sista rundan för att hålla mig sällskap och för att peppa mig. Den här rundan blev den absolut långsammaste, och jag sprang ca 1 minut långsammare/km än föregående runda. Det var nedräkning från första början – ”nu är det bara 7 km kvar”, ”nu är det bara 3,7 km kvar” och så vidare. Jag kortade ner rundan för att vara säker på att klockan inte skulle pipa 80 km när jag var för långt hemifrån, så de sista 600 m sprang jag runt kvarteret och på vår gata fram och tillbaka. Åh, så skönt det var att få klicka ”Spara” på klockan och avsluta passet! Jag firade min bedrift med att duscha och ta en proteinshake. Sedan lade jag mig under mitt härliga täcke och somnade snabbt och sov länge. Reflektion Jag har sprungit 2 lopp längre än detta, men detta kändes ändå som det tyngsta. Kanske var det sömnbristen, kylan, eller att benen hann stelna till under vilan mellan intervallerna. Jag fick energiplanen att fungera, men jag borde nog fått i mig med vätska. När jag vaknade på morgonen idag hade jag huvudvärk, och jag hade gått ner över 3 kg. Jag tror definitivt att det mesta av det är vätskeförlust. Jag tror också att kroppen var lite extra sliten efter att 3 veckor tidigare sprungit 50 km, och jag har inte fått så mycket återhämtning som jag hade behövt sedan dess. Sammantaget så var det ganska kul att göra det här, men desto roligare att ha gjort det! Just nu är jag inte sugen på att göra det fler gånger, men vem vet? Kanske har jag en vår där jag inte tränar inför något maraton där jag kan tänka mig att göra detta. Med tanke på hur stel min kropp var igår så tycker jag att den har återhämtat sig bra. Lite stel är jag, men inte värre än att jag kan ta mig upp och ned för trappor :) Men nu ser jag fram emot en vecka utan träning (förutom min dagliga yoga) och att sedan komma in i de vanliga träningsrutinerna med 3 löppass och 2 gympass i veckan. Nu är min loppsäsong över, och jag tycker själv att jag avslutade på topp! Idag slog jag mitt pb från förra årets halvmara med 3 min och 23 s, och det är jag grymt nöjd med! Jag åkte in redan igår för att hämta min nummerlapp för att kunna sova lite längre idag. Och tur var det, för det var strul med tågen in imorse. Men jag är ju alltid ute i god tid, så jag hann med både toabesök och att hitta starten. Loppet är sjukt stort (27 000 startande) och man startar i ett bostadsområde och de olika startgrupperna startar på olika gator, så det tog lite tid att hitta var jag skulle ställa mig. Jag fick ingen riktig loppkänsla i startfållan, men när det var dags för vår startgrupp att få springa i väg tände det till i mig. Jag hade bestämt mig för att springa i 5-tempo, men visste att det skulle räcka att springa snabbare än 5:10-tempo för att slå mitt pers. Det gick lite snabbt i början, men benen kändes pigga och jag knatade på. Gatorna man springer på är inga boulevarder precis, och det är rätt trångt under hela loppet, så det går ju åt lite energi åt att hela tiden behöva hitta en lucka. Och solen sken under hela loppet, men det var mest skönt, faktiskt! Jag höll min energiplan, att ta en halv Umara-gel var kvart och att dricka vatten på alla energistationer. Men det som gav allra mest energi under stora delar av loppet var publiken! Med så många löpare är det massvis av människor ute och hejar och jag fick lite gåshud av känslan. Och det där med att ha namnet på nummerlappen är fantastiskt. Varje ”Kom så, Maria!” eller ”Go, Maria!” gav mig extra kraft. Under de första 10 km kom km-markeringarna med långt mellanrum, kändes det som, men sedan så gick tiden snabbt! Jag var helt inne i löpningen och det kändes fantastiskt! När jag efteråt tittade var jag hade sprungit, så kom jag inte ihåg att jag hade sett något av det jag passerat, men det berodde nog också på att jag var inne i mitt löpar-mode! De sista km hade jag kraft kvar och spurtade. När jag kom i mål överraskade tiden mig (1:45:30), för det kändes inte som om jag hade sprungit så snabbt. Men jag vet nu vad det är som gör att jag sprungit så bra den här säsongen – skorna! Kolfiberskor gräver hål i plånboken, men det är betydligt roligare att skriva race report efter att ha sprungit i dem, så det är ju värt det! Efter målgången hade jag velat stanna kvar i Köpenhamn och chilla i solen, men jag visste att det väntade äppelpaj och rårörd vaniljsås på mig hemma, så jag tog mig snabbt hem.
Nu ska jag löpvila ett par dagar och sen starta en skön eftersäsongsträning. Det kommer nog bli ett par ultra-äventyr i höst, men inget mer persande! Jag bestämde mig tidigare i år att jag skulle satsa på att ta mitt 4 år gamla personbästa på årets Midnattslopp. Jag tänkte att när jag ända hade slagit mitt pb på 5 kom och maraton så skulle jag ju kunna fortsätta :) Men träningen har inte känts på topp de senaste veckorna, och nu i veckan fick jag lite förkylningskänningar. Men jag måste lära mig att förkylning innan lopp bara är min kropps sätt att spela mig ett spratt! För det skulle ju visa sig att jag inte var vidare förkyld. Förberedelserna på lördagen bestod i att måla naglarna fint lila för att matcha tröjan, och att dricka ett glas vätskeersättning. Annars är det inte mycket förberedelser inför ett 10 km-lopp. På plats i Malmö var det inte jättemycket människor, vilket ju är tråkigt för det leder ju också till att det är färre människor som står längs med banan och hejar. Men det var en fin runda (ny för i år) och rätt mycket publik ute ändå. Jag ställde mig i min startgrupp med förväntad sluttid på mellan 45.00 och 49.59. Där är det väldigt mycket män! Jag hörde kommentarer som ”Allt under 30 min ska ses som ett nederlag!” men då tänkte jag nog att de hade anmält sig till fel grupp! När jag stod bland alla de här männen som såg så snabba ut började jag känna lite att jag kanske hade tagit mig vatten över huvudet, och jag inte riktigt hörde hemma där. Men jag såg också någon kvinna i min ålder och lugnade ner mig lite. Speakern för loppet hade nog inte sin allra bästa dag på jobbet. Han glömde räkna ner! Så när det var 10 s kvar till start började vi löpare räkna ner själva. När starten gick och pyrotekniken startade så kom speakern igång och sa något i stil med ”Ja, just det, där gick starten”. Det bästa med att springa i en snabb grupp är att de flesta springer om mig i starten. Då behöver jag inte själv försöka springa mellan långsammare löpare. Det känns bättre att vara den långsamma. Mitt förra 10 km-pers var i 4:46-tempo, så jag hade bestämt mig för att satsa på att springa i 4:40-tempo, för att ha bra marginal. Min klocka sa varje km att jag låg bra till och mitt löpsteg kändes lätt. Jag brukar springa mina lopp med en negativ split (att andra halvan är snabbare än första) men jag tänkte i början att jag nog inte skulle klara det den här gången. De första 5 km kändes det som om km-markeringarna kom med långa mellanrum, men sen dök de liksom upp hela tiden! Jag hann ju knappt processa att jag tillryggalagt ännu en kilometer innan nästa markering kom. En sådan skön känsla! Och klockan visade fortfarande på fina mellantider. Just nu läser jag Sofie Sarenbrants bok Andra andningen. Den handlar om två mord på löpare under Stockholm marathon och poliserna griper en misstänkt löpare. Jag tänkte faktiskt lite på detta när jag sprang. Tänk om…? Ännu värre var det när jag såg två polismotorcyklar med blåljusen på stå vid sidan av banan med en man sittande mellan sig. Men jag såg rätt snabbt att det ”bara” var en lite för trött löpare. Puh! Vid 7-8 km började jag känna mig trött i benen och kom då på att jag hade en gel i fickan. Den gav mig verkligen den energi jag behövde! Även om den kanske inte ger omedelbar effekt så gör det något för motivationen att få i sig mer energi. När jag kom till 9 km och kollade på min tid så insåg jag att jag verkligen skulle klara det. Jag tänkte till och med att jag skulle kunna jogga den sista kilometern i 4:50-tempo och klara det. Så lätt kändes löpningen igår att jag fick för mig att 4:50 är joggtempo. Det brukar det inte vara för mig! Det som var mindre bra med Midnattsloppet i år var att det inte var 10 km, utan 10,1. Det var utmärkt på bansträckningskartan var man passerade 10 km, men det fanns ingen skylt i verkligheten. Så mitt 10 km-pers får helt enkelt vara lite sämre än vad det hade kunnat vara. Men det betyder ju att jag skulle kunna förbättra mig ännu lite till! Spurten var skön och jag var så nöjd när jag gick i mål att jag fällde några tårar. Svetten som rann ner i ögonen hjälpte till lite också :) Den officiella tiden blev 46:53, och min klocka sa att jag nog sprang 10 km på 46:25. Jag lyckades inte med den negativa spliten, utan sprang andra halvan ca 5 s långsammare. Det tycker jag ändå är väldigt bra! Efter mål träffade jag min man och son som hade varit ute längs banan och hejat, och det är underbart att få dela känslan med sina nära! På tåget hem satt jag och tittade på resultatlistan och såg då att jag kom på FÖRSTA plats bland K45, alltså kvinnor mellan 45 och 49 (109 st i mål). Det har aldrig hänt förut att jag kommit etta i min åldersgrupp! Jag kom på 21 plats av alla kvinnor (952 i mål), och på plats 222 av alla som gick i mål (2047 st).
Nu har jag två veckor på mig att ladda om till nästa lopp – Copenhagen Half Marathon. Och nu måste jag ju sätta ribban högt! När jag anmälde mig till BUS i oktober tänkte jag att i år kanske skulle bli året då jag skulle springa 100 miles. Sedan ändrade jag mig till att det kanske skulle räcka med en 7-8 varv (á 6,7 km). Men för ett tag sen bestämde jag mig för att det skulle bli 3 varv, alltså knappt en halvmara. Jag vill inte lägga för mycket tid på återhämtning - jag är ju inte 40 längre. Ja, och inte heller 45 😊! Återhämtning nuförtiden tar längre tid, och jag har två kortare lopp i höst som jag vill kunna träna fullt ut till. Jag och Karolina åkte till Trelleborg tillsammans och på plats pratade jag lite med löparkompisar, Insta-bekanta och kollegor. Detta är det bästa med lopp på hemmaplan (förutom att resan är kort!), att mingla. Solen sken rejält idag och redan i första starten var jag glad att jag bara skulle spendera 3 timmar i solen. Men det var ett skönt väder att springa veckans långpass i och jag sprang lite fortare än vad jag brukar göra på Backyard Ultra. Jag behövde ju inte spara energi för flera timmars löpning! Det är tråkigt att hoppa av BUS redan efter 3 varv. Festen börjar ju sen när det är färre deltagare och man börjar prata mer med varandra. Och under 3 varv hinner man inte till fullt ta del av det fantastiska energibordet. Det serverades godis, chokladbollar, chips, banan, inlagd gurka, kall Cola, buljong, proteinshake, kaffe, sportdryck, vatten, och framför allt Petra Ekenstiernas falukorvsmackor. Typ Skogaholmslimpa med en skiva rå falukorv på. Det gör gott för en löpare! Men lite hann jag få i mig.
Jag har en grym FOMO efter att ha lämnat BUS-området, men vet också att det kommer fler BUS där jag kan springa längre. Jag vill ju fortfarande springa 100 miles! Det var egentligen inget aktivt val att springa Stockholm marathon i år. Under Köpenhamn marathon var jag bortrest och Helsingborg marathon ligger på samma dag som Midnattsloppet i Malmö. Så då fick det bli Stockholm! Några veckor innan loppet hade jag inte bestämt mig för vilka skor jag skulle springa i. De jag hade köpt visade sig klämma åt lite runt framfoten, så jag vågade inte ta dem. Så vad gör man? Jo, man frågar Chat GPT, så klart! Jag gav hen mina alternativ och hen svarade att jag borde springa i mina Saucony Endorphin Speed 2. Då fick det bli så! Hen sa dock ingenting om hur hårt man behöver snöra skorna... Jag kom till Stockholm i fredags vid lunchtid så jag hade gott om tid på mig att gå till expot och hämta nummerlappen. Där fick jag också biljetten till pastapartyt, men något det brukar jag inte gå på. Men nu hade jag inte ätit lunch, och gratis lunch lockade så jag gick dit. Gott var det, minsann! Stockholm marathon startar inte förrän kl 12, så man kan sova länge och ändå ha gott om tid på sig att göra sig i ordning. Jag åt frukost, fixade med kläderna och mina gels, och gick redan vid 10 till Östermalms ip. Väskinlämningen stängde kl 11, och jag ville hänga lite vid startområdet också. Jag fick inte riktigt igång min loppstämning så som jag brukar. Lite fjärilar i magen, men inget mer. Men när jag står i startfållan och de presenterar löparna som sprungit alla 43 tidigare Stockholm marathon så får jag gåshud. Och när de berättar att den enda kvinnan som gjort alla är på plats idag och är 80+, då kommer det några tårar. När vi sedan sjunger nationalsången tillsammans precis innan starten kommer det fler tårar. Nu är jag taggad! Starten är magisk! Pyro och 13000 löpare kan inte gå fel! Jag har seedat mig till startgrupp D, där långsammaste farthållaren har 3.45 som sluttid, vilket är 3 min snabbare än vad jag sprungit. Jag försöker ställa mig vid farthållarna men när starten går försvinner de långt bort i trängseln. Nåja, tänker jag. Jag har ju ändå som mål att ”bara” slå mitt pers på 3.48.17. De första 30 km går bra, och jag tycker att jag håller min fart väl. Solen skiner och det är ca 19 grader varmt, men det stör mig inte för husen i stan ger fin skugga. Jag håller min energiplan med en halv Umara-gel varje kvart och vatten vid alla stationer. Mina fantastiska Lululemon-shorts kan alltså hålla 8 gels, inte illa! Vid ca 10 km gör jag en kisspaus och tänker att det väl var lite väl tidigt. Men det blev faktiskt den enda, och det är nog min första mara med bara en kisspaus! Jag trampar också lite fel där och det tar mig några minuter för att kunna springa ordentligt på foten igen. Här reflekterar jag också över dofter under ett maratonlopp. Man kan tro att den vanligaste doften är svett, men det är det inte. Det luktar fis! Löparmage är ju ett välkänt fenomen, men min mage håller sig fin, och jag äter eller dricker inget under loppet som jag inte har testat på träning (det erbjöds cola, Redbull, buljong, banan, äpple och saltgurka). Efter 25 km kommer Södermalm och då känns det som om det bara går uppför och motivationen tryter lite. Sedan kommer det en lång bro, och jag hoppas att det är den beryktade Västerbron, för den här bron är så seg att jag inte vill ha en sådan till. Jag vill inte fråga mina medlöpare om vilken bro det är; man vill ju inte vara kusinen från landet! Men sedan ser jag skylten och pustar ut. En medlöpare säger att nu kommer det mesta gå nerför men det vill jag inte heller. Jag har knutit mina skor lite för löst för jag tänkte att fötterna skulle behöva lite mer plats. Men istället slår stortånaglarna i spetsen på skon och jag inser att jag nog kommer tappa naglarna. Men jag tänker också att det är värt det! Vid 30 km börjar jag kriga. Det är varmt och det är tufft. Jag ser hela tiden 3.45-farthållarna framför mig och det håller mig nöjd. När det är 5 km kvar räknar jag på att om jag håller 6-mintempo de resterande km så kommer jag slå mitt pers. Jag tänker minsann inte springa i 6-mintempo, men tanken gör mig lugn. Jag känner att jag kommer klara det. När det är 1,5 km kvar är jag slut, och föreställer mig sträckan mellan hemma och ICA som är lika lång, och tänker att det är ju easy-peasy att springa. När det återstår 1 km föreställer jag mig 2,5 varv på en löparbana, och det är ju lätt som en plätt. Sedan kommer jag in på stadion och det är mäktigt. En blick på målgången och jag ger de sista krafterna. Min klocka stannar på lite drygt 3.45, men jag är inte besviken eftersom jag inte hade som mål att komma under 3.45. Men när jag ser min officiella tid är den flera sekunder bättre, och jag är sjukt nöjd med att ha klarat ett mål som jag inte ens har satt! Efter målgång får vi promenera en liten bit till Östermalms ip och det är en social promenad. Man delar med sig av sina erfarenheter och gratulerar varandra till prestationerna. Sedan kommer en trappa in på stadion och där går det väldigt mycket långsammare! Många håller sig krampaktigt i räcket och går försiktigt ner, men jag klarar faktiskt av att gå med rätt så lätta steg. Jag tackar min styrketräning för det! Efter loppet ringer jag mamma som har åkt med mig upp och spenderar veckan hos sin bror och svägerska. Vi hittar inte varandra vid målet men ses vid mitt hotell och det är härligt att ha mamma med som grattar till min prestation! Jag har funderat på varför jag mår så bra av att hela tiden spring snabbare och snabbare. Jag tror det har att göra med ålder, och att jag på detta sätt visar att jag minsann fortfarande är i form. Och visst är det underbart att få säga att jag är 47 och och i mitt livs bästa form! Till slut: de där tånaglarna som kommer trilla av under sommaren - de kommer vara en påminnelse om min fantastiska prestation. Och nu är jag redo för ett flackare maraton. Vi ses väl i Köpenhamn den 5 maj 2024? Pers-G&T. Jag kom på plats 401 av 3441 kvinnor i mål, och plats 59 av 437 kvinnor i min åldersgrupp :)
Då var det dags för lopp igen - det andra den här veckan. Men benen kändes bra efter Vårruset i onsdags. Trots det bestämde jag mig för att inte satsa idag, för jag vill inte ta ut mig för mycket. Lundaloppet är kul för man träffar så många man känner: kollegor, löparkompisar och gamla elever. Idag kom en gammal elev fram och kramade om mig och vi pratade lite. Hon gick ut gymnasiet 2015 och det är ju 8 år sedan! Herregud! Sedan sa hon att jag hade varit en av hennes favoritlärare, och det gjorde mig så glad. Tänk att en elev som tog studenten för 8 år sedan kommer fram och kramar om sin gamla lärare. Då har man gjort något bra :) Starten gick och det kändes bra. Första km gick i pers-fart, och genast började tankarna i huvudet. Jag kanske ska satsa på pers i dag? Men jag kom fram till att det skulle jag inte alls. Jag måste ta hand om kroppen inför stundande maraton. Men jag ville komma in under 50 min, så jag höll koll på km-tiderna. Ja, jag försökte alltså mig på att räkna igen! Loppet var så som Lundaloppet brukar vara - trevlig bansträckning (om är lite backig), hejande publik och fin musikunderhållning. Vädret var bra, sol och lite vind. Några medlöpare trängde sig lite fult, men de flesta log och var trevliga. Jag sprang framför en man som lät ungefär som en gorilla, och det roade mig rätt mycket, faktiskt! Jag funderade på om han utstötte ”huh” för att han var trött eller för att peppa sig själv, men jag frågade inte. Inför sista km hade jag räknat fram att jag låg ca 12 s efter min målsättning, men tänkte att det inte skulle göra så mycket om jag kom in på 50.12. Men när jag tittade på klockan med ca 500 m kvar såg jag att jag hade räknat helt fel (igen!), men den här gången på andra hållet. Jag hade ju över 2 min till godo! Jag började fundera på vad jag hade för pers och tänkte att det nog var 47.19, och insåg att jag inte skulle klara det. Jag kom in på 47.45 och var nöjd med att bara vara 26 s efter perset. Men när jag tittade efter såg jag att mitt pers var på 47.42, och att jag alltså bara varit 3 s ifrån! Alltså, ska man skratta eller gråta? Jag gråter för jag hade ju lätt kunnat springa 3 s snabbare, men jag skrattar för att jag var 3 s från min bästa tid på milen utan att ens försöka och utan att ta ut mig! Det är en bra formcheck, det. Och mitt 10 km-pers är 4 år gammalt, så det är dags för mig att ta det snart :)
Jag kom på plats 51 av 775 kvinnor i mål, och på plats 8 i min åldersgrupp av 126 i mål. Nu går jag runt med ett fånigt leende resten av dagen! Loppremiär och pb - vilken start på säsongen! I lördags berättade Karolina att hon vunnit två startplatser till Vårruset och undrade om jag ville följa med. Klart man vill springa lopp! Även om jag inte har sprungit så många 5 km-lopp. Jag kommer faktiskt inte ihåg när jag sprang 5 km på tävling sist. Kvällen i Råå var fin och solig, men lite blåsig. Men jag ville testa linnet jag har tänkt springa Stockholm marathon i, så det fick bli linne och shorts, trots blåst. Men det visade sig vara riktigt skönt! Jag hade från början en tanke att jag skulle persa, men det är svårt när man normalt inte springer 5 km-lopp! Mitt Garmin Connect-konto hittade inget 5-km-lopp alls, så jag fick gå på de snabbaste 5 km, vilket jag sprang på Malmöloppet 10 km förra året. Min huvudräkning sa att jag skulle behöva springa i 4.47-tempo för att klå det. Men jag återkommer till den siffran… Jag och Karolina ställde oss längst fram i starten och när starten gick sprang jag snabbt iväg. Det kändes lätt och skönt och jag höll 4.40-tempo. Jag tänkte att jag skulle kunna springa i det tempot hur länge som helst, så skönt kändes det! Men det varade bara i 2,5 km, för då försvann den fina asfalten och medvinden, och grus och motvind kom istället. Det var då jag tänkte att jag aldrig mer ska springa 5 km-lopp, utan bara hålla mig till maraton, för fy vad jobbigt det blev! Jag fick kämpa varje steg. Men jag hade koll på mina km-tider och vid 4 km hade jag ca 10 s tillgodo för att klara mitt mål. Men när jag sedan ser målet och tittar på min klocka så ser jag att jag bara är sekunder från mitt pers och jag var tvungen att ta i rejält. Min klocka stannade på 23,18, 1 s snabbare än mitt pers. I målet stod Helsingborgs dagblad och de gjorde en kort intervju med mig. Jag vet inte vad jag sa mer än att det hade varit fruktansvärt jobbigt men att jag nog hade persat.
Så, tillbaka till siffran 4.47. Den stämde alltså inte; jag hade räknat fel. För att slå mitt pers var jag tvungen att springa i 4.40-tempo, och det var precis det jag hade gjort under loppet. Så nu var jag väldigt nyfiken på vad den officiella tiden skulle bli. Karolina surfade in på Race timer och visade mig tiden - 23,19, alltså samma som förra året. Men jag väljer att tolka detta som ett pers eftersom det var en 5 km-bana, och min klocka kunde ju ha mätt hur fel som helst på Malmöloppet förra året. Och därför persade jag alltså igår, eller hur? Nu vilar jag mig i form till Lundaloppet på lördag, men då kommer inga pers att slås! Alltså att som 46-åring få ta sitt 3 år gamla pers på halvmaran, det är fantastiskt! Dessutom med tanke på att jag varit, och fortfarande är, skadad sedan tidiga sommaren. Men jag kände ändå att jag kanske hade det i mig, att persa. Förra perset sprang jag i 5:12-tempo, och med lite hybris tänkte jag att jag skulle satsa på 5-tempo nu. Det var inte så många som anmält sig till halvmaran och bara lite drygt 100 startade. Vi stod där på startlinjen och eftersom det var bruttotid som gällde stod vi många rätt nära startlinjen. Och helt plötsligt gick startskottet, och förvånade sprang vi iväg. Senare fick jag höra att speakern viskat fram nedräkningen. Varför? Om ni sett Monty Pythons sketch ”Race for people with no sense of direction” så vet ni hur det typ såg ut i starten! Sedan sprang jag väg i mitt 5-tempo, och vid varje kilometer hade jag koll på hur många senunder jag hade tillgodo. Det gick bra de första 8 km och jag kände mig pepp, men sedan låg jag lite back. Benen kändes stumma och jag var glad att jag hade med mig 4 Umara gels. De gjorde susen! Efter ca halva loppet insåg jag att jag inte skulle orka 5-tempo, utan satsade på 5.10-tempo. Även det blev lite snabbt och de sista km räknade jag ut att jag skulle klara mitt mål genom att springa i 5.30-tempo. Och det gjorde mig lite glad. För annars var jag inte så glad! Det kändes mest jobbigt och tungt (speciellt partiet som sprangs på stig med sandstrand!), och vid 14 km tänkte jag att det är bra att bara gå i mål också. Men jag tog mig i kragen och tänkte att jag minsann inte hade kämpat mig genom 2/3 av loppet för att ge upp den sista tredjedelen. Det var här jag fick plocka fram mitt pannben! Och det var också här som de långsammare 10 km-löparna sprang samtidigt, och det gav mig en enorm kick att springa om så många människor! När jag kom till 20 km-skylten insåg jag att jag skulle ta nytt pers, och sista km gick i 5-fart. Det var så skönt att få känna lite fart igen och att benen inte längre kändes som betongklumpar. Tänk vad hjärnan kan åstadkomma! Jag gillar Löparfestens EKO-halvmara men de skulle nog behöva lite fler funktionärer som visar vart man ska, och inte ska!, springa. Fast jag antar att det är svårt att få tag i frivilliga. Jag gillar faktiskt också att det är en varvbana. Det är så härligt att tänka ”nästa gång jag är här är det bara xx km kvar!”. Fast i verkligheten är det ju inte så. När jag under första varvet sprang förbi 20 km-skylten sa jag till en medtävlande att nästa gång vi var där skulle det bara vara spurten kvar. När jag sen hade sprungit 20 km var det inte mycket spurt i benen :) Nu har det blivit en persbärs. Kjell sa att om jag inte persat hade jag kunnat få en pärsbärs. Det är ju nästan som om vi bodde i Göteborg! Det här loppet var tänkt att vara säsongens sista… Men så kom det ett mail om Malmö höstmil i november. Jag har ju inte persat på 10 km i år och det hade ju varit skoj 🤩
Igår var det det tionde Midnattsloppet i Malmö, och jag har sprungit alla! Som tack för det fick jag en blå tröja i stället för den illgula. Vi var 60 st som sprungit de första 9 loppen och fick uppmaningen att fortsätta springa i minst 10 år till. Utmaningen tagen! Det var lite roligt att gå runt i den blå tröjan. Jag kände lite samhörighet med de andra med samma tröjfärg och förstående blickar utbyttes: vi är lite bättre än alla andra här :) Kjell och Matteo var med och hejade i år, och det var ju tur! På tåget på väg mot Malmö kom mejlet att starten var uppskjuten 30 min pga. krock med någon konsert. Kjell och Matteo fick hålla mig sällskap på Stortorget en halvtimme extra! På Midnattsloppet får man ett armband där det sår vilken startgrupp man är i, och om man betalt för att få medalj (vem vill inte ha medalj?!) fick man ett till. Och så fick man ett tredje som kvitto på väskinlämningen. Handleden blev fullt utsmyckad! När starten gick fick jag loppkänsla! Jag hoppade och dansade i startfållan och var taggad när jag sprang i väg. Jag hade bestämt mig för att inte försöka slå mitt pb eftersom jag varit skadad hela sommaren. Men jag ville också springa så snabbt som möjligt utefter mina möjligheter. Bansträckningen var delvis ny för i år, och jag vet inte om jag gillade den. Första rundan gick genom Västra Hamnen och där var det knappt någon som hejade, förutom några som stod på sina balkonger och tjoade. Men jag tänkte att i Kungsparken, där brukar alla stå och heja! Men där var det också rätt tomt. De som stod där hejade bara på ”sina” och tittade tomt på oss andra. Som tur var stor Kjell och Matteo på några platser runt banan och hejade på mig, så att jag fick lite pepp! När vi nådde Möllan då kom publiken i gång! Alla hejade på alla och det var feststämning, så som det har brukat vara på Midnattsloppet. Nu fick jag lite extra energi till de sista kilometerna. Vid Triangeln fick jag några hejarop från Anna och Fredrik, och det är extra kul när man oväntat hör sitt namn :) Upploppet var lika bra som det brukar, och i år extra kryddat med politiker från valbodarna på Gustav Adolfs torg. Jag satsade på att komma in under 50 min, och sprang in på 49:45, min tredje bästa Midnattsloppstid, och det får jag vara nöjd med! Efteråt fick jag dock ont i båda hälarna, och blev påmind om att min plantar fasciit inte är borta. Jag har lite ont i dag också, men det kommer snart gå över. I mål fick jag min medalj och en tandborste :D Jag kom på plats 9/109 i min åldersgrupp, och på plats 46/739 kvinnor. Om jag hade klarat mitt pb hade jag kommit på andra plats i min åldersgrupp. Det satsar jag på till nästa år!
Jag hoppas att Malmöborna under de senaste två åren med digitalt Midnattslopp bara tillfälligt har glömt hur roligt det är att vara ute och heja, och att de nästa år kommer tillbaka med full kraft, så att Midnattsloppet Malmö fortsätter vara ett fantastiskt roligt stadslopp! |
Archives
May 2022
Categories |