Idag blev det Copenhagen half Marathon för första gången, och jag hoppas att jag kommer kunna springa det fler gånger!
Detta är (antagligen!) sista loppet för säsongen och jag ville avsluta på topp, så mitt pb från Söderåsens halvmara i våras på 1:55:37 skulle jag ta idag. Jag hade ställt in mig på att satsa på att komma under 1:55, så jag ställde mig vid 1:50-ballongerna och tänkte inte låta 1:55-ballongerna passera mig. Faktiskt blev det så att 1:55-ballongerna inte ens kom i närheten av mig :) Det var en bra bana, platt och fin, men tidvis lite smal. Med 25000 löpare fick man trängas och armbågas lite för att komma fram. Vädret var också bra: lite blåst blandat med sol och regn. Jag var nöjd med mitt klädval: linne och lårlånga tights. Jag tyckte synd om dem som hade satt på sig vindjackor, för det blev rätt varmt ett tag. Den här gången visade min klocka mycket mer rätt än vad den gjorde på Midnattsloppet, så jag kunde lita mer på den. Men jag hade inte riktigt koll på vilket tempo jag skulle hålla mig i för att klara 1:55, så jag fick helt enkelt hålla koll på ballongerna. När jag hade ca 3 km kvar började jag räkna och insåg att jag skulle ha chans att komma i mål på under 1:50. Tankarna virvlade omkring - ska jag satsa och ta ut mig rejält och försöka komma in på under 1:50, eller skulle jag ta det lugnt och hålla mig till mitt mål på under 1:55. Men givetvis satsade jag! Men jag insåg också att om jag inte skulle klara det, så skulle jag bli lite besviken, och behöva satsa på sub 1:50 nästa säsong. Så jag sprang så snabbt mina ben kunde ta mig. Upploppet var fantastiskt med många människor som stod och hejade. När jag såg målet hade jag 1 min kvar och insåg att jag skulle klara det. Och jag kom i mål på 1:49:44 - så nöjd med min insats! Två kollegor och jag anmälde oss tillsammans till loppet, och vi alla tre satte nya pers på halvmaran idag - underbart! Som sagt, jag skulle gärna springa det här loppet igen, men det finns lite som de skulle kunna förbättra. Skyltningen innan loppet, till exempel. Vi fick fråga oss fram till var vi skulle hämta ut nummerlappen, och funktionärerna hade inte koll på var det var. Vi fick även fråga om var väskinlämningen var, för det fanns det heller ingen skylt till. Men vi hittade allt och stod i startfållan i tid. Nu får vi se om det blir fler lopp i år, eller om jag kan hålla mig till Stävie Trail den 8 mars 2020!
0 Comments
Midnattsloppet Malmö - ett av mina favoritlopp! Jag har ju faktiskt sprungit alla sen starten i Malmö för 7 år sedan, och vill fortsätta springa alla!
Det var många som sa till mig innan loppet att detta inte borde bli så svårt alls för mig, och det stämmer ju längdmässigt, men med ett mycket högre tempo än vad jag sprungit på sistone. Jag var själv inte säker på vilken form jag var i, och visste inte hur fort jag skulle springa. Jag hoppades att komma i mål på under 50 min, men trodde knappt att jag skulle klara det. När jag stod i startfållan tillsammans med Karolina (som jag sprungit största delen av årets lopp tillsammans med!), så sa hon att hon skulle satsa och springa snabbt så länge det bar. Då bestämde jag mig för att göra detsamma. Starten gick, och som vanligt var det trångt den första biten, men km-markeringarna kom snabbt. När jag sprang förbi 2 km-markeringen tänkte jag att jag redan sprungit en femtedel, och mindes hur jag tänkte att jag sprungit en 45e-del vid samma markering på Ultravasan90. Vid ca 3 km skulle mamma stå och heja på mig, så då höll jag lite extra koll på publiken och fick ropa till henne så att hon såg mig. Det är inte lätt att urskilja oss löpare när vi alla har samma tröja :) Banan i år var ny från förra året, och nytt var också att det fanns ett 5 km-lopp. Jag tyckte att detta gjorde att det var färre människor som hejade runt banan. Synd, för det har varit det som gjort detta lopp så roligt! Jag saknade alla barn som ville high fiva, men det fanns några ungdomar som gjorde det istället. Rätt tidigt insåg jag att min klocka inte visade rätt distans, så jag fick förlita mig på tiden och km-markeringarna. När jag hade sprungit 5 km och klockan stod på 00:23:21 insåg jag att jag hade chans att göra en bra tid. Jag intalade mig att 5 km kvar inte var någonting, och att jag skulle kunna springa på i samma tempo, nästan i alla fall. Då började det kännas som om jag flög fram och jag fick runner's high. Vid Möllan sprang jag förbi någon som sa "Det går så fort!" och jag tänkte att det ju måste vara mig de pratade om och fick ännu mer energi :) Upploppet var härligt! Jag gillar känslan på Södergatan med många människor som hejar längs med banan. Då hörde jag också mamma heja på mig, men då var jag fast besluten att jaga sekunder och hann inte vinka tillbaka. Klockan stannade på 47:42, min snabbaste mil någonsin. Mitt förra rekord sattes på Lundaloppet i år, och det var 22 s långsammare. Och förra året sprang jag Midnattsloppet på 48:54, så jag har ju förbättrat mig med över 1 minut. Gött! Min medelpuls under detta lopp var 197 slag/minut, och det låter ju helt tokigt. Inte kan jag väl ha haft så hög puls? Nu är det verkligen dags att göra ett maxpulstest, på riktigt. Det ska jag ta tag i under hösten! Men nu ska jag ladda inför nästa lopp, och säsongens sista (antagligen!): Copenhagen Half Marathon på söndag. Det ska bli kul att springa tillsammans med 25000 andra löpare! |
Archives
May 2022
Categories |