Idag fick jag alltså börja springa igen efter mitt löpförbud pga stressfraktur i foten. Som jag längtat! Jag har hållit mig ifrån all löpning i nästan 4 veckor, och det är nästan 6 veckor sedan jag gjorde mitt senaste kvalitativa löppass.
Men idag var det alltså dags för Stävie trail! Jag var anmäld till att springa 3 varv à 6,7 km, men jag fick ju snällt ändra till ett varv. Jag har fått stränga order av både naprapat och fysioterapeut att börja långsamt, och jag vill ju lyda dem :) Det är så kul att komma till Stävie trail-starten! Det är många lokala förmågor där och man kan gå runt och mingla och önska varandra lycka till. Jag var upprymd, pirrig och nästan lite nervös. Skulle foten hålla? Medvetet ställde jag mig inte längst fram för då vet jag att jag skulle rusat iväg. Fast det gick nog inte jättemycket långsammare de 2 meter längre bak där jag ställde mig! Nu i efterhand kan man kanske säga att jag sprang lite för snabbt, men det var inte mitt fel! När jag satte igång min Garmin 935 i startfållan sade den genast till mig vilket PB jag hade på den här rundan och under hela loppet berättade klockan om jag låg före eller efter min bästa tid. Irriterande! Jag kunde ju inte börja klicka bort det när jag hade börjat springa. Jag försökte att inte titta på klockan, men när den sa att jag var snabbare än mitt PB på rundan fick jag lite adrenalinkickar och drog igång. Jag fick också lite kickar av att springa om folk i spåret. Några gånger tänkte jag att jag kanske borde sakta ner, men det gick faktiskt inte! Det var skönt väder, fint underlag utan för mycket lera, hejande publik, och allt detta fick mig att bara springa, helt enkelt. Under loppet började jag tänka på min fot. Gör den ont nu? Vad är det som känns i den? Sedan kom jag att tänka på andra skador jag haft och började analysera om jag kände av dem också. Men jag fick bort tankarna genom att njuta av våren i skogen! Jag kom i mål på 35:27, och förra gången jag sprang Stävie trail 6,7 km kom jag i mål på 35:17. En del av mig är glad över att jag klarade det så bra med tanke på icke-existerande träning de senaste veckorna, men en annan del av mig säger att jag ju borde tagit det mycket lugnare och kommit in 5 min senare än förra gången. Nu ska jag vila ett par dagar och låta kroppen säga sitt. Jag känner inte av fötterna, men däremot lite begynnande träningsvärk/stelhet i vad och höft. Nåja, är det inte värre än så, så är jag nöjd! Nu ska jag planera för hur jag ska komma upp i distans inför Stockholm maraton utan att öka för snabbt. Det är en ekvation som kanske inte går ihop. Tur jag undervisar i språk och inte i matematik :)
2 Comments
3/9/2020 10:35:55 pm
Alltså jag kan ingenting om språk men har en bra mattehjärna. Och jag gick från 0 till marathon på 39 dagar efter min skada förra året. Det är ekvation som kanske inte är att rekommendera men det gick :D
Reply
Maria
3/9/2020 11:54:20 pm
Det låter hoppfullt! Jag har ju dubbelt så lång tid på mig :)
Reply
Leave a Reply. |
Archives
May 2022
Categories |