Alltså, detta trodde jag ju inte, att jag skulle kunna springa maraton i år. Året började med stressfraktur i foten och höftont, och jag kom inte upp i någon mängdträning förrän i juli. Dessutom har jag inte hängt på gymmet utan bara tränat lite halvt ostrukturerat. Så helgens maraton gjordes på gamla meriter!
Det är en ovanlig känsla att springa maraton på hemmaplan. 40 min innan start (jag hade bestämt mig för att starta kl 8.00) hade jag inte ens klätt på mig, och hade knappt bestämt mig för vad jag skulle ha på mig. I vanliga fall lägger jag fram allt dagen innan och har en tydlig plan för energiintag. Men nu fick jag istället bestämma helt själv vad jag skulle äta och dricka under loppet, vilket ju var en fördel. Ett par minuter över 8 sprang jag iväg, påhejad av min man Kjell och min son Matteo. Jag hade mätt upp en bana på 6,03 km, och 7 varv på den blir ju 41,21 km. Perfekt! Och i detta fallet gillar jag faktiskt varvbanor. Jag visste att var sjätte km skulle jag springa förbi hemmet med mitt energibord och toalett utan kö! Dessutom går det väldigt lätt att räkna till 7, och varven gick rätt så snabbt, faktiskt. Jag började loppet med hybris. Jag tänkte att om jag ökade min runda lite, så skulle loppet sluta ett par km innan hemmet, och då skulle jag kunna passa på att springa 45 km. Den tanken fanns med mig under de första två varven, och sen tog jag mitt förnuft till fånga och bestämde mig för att INTE utmana ödet. Det skulle bli 42,2 km och inte ett steg till! Vid varv tre kom min mamma och hejade på mig, vilket var väldigt roligt! Det var också under varv tre som jag började bli lite trött i benen och jag funderade på varför jag inte hade styrketränat mer. Jag började tänka på att under nästa varv, varv 4, skulle jag ha sprungit hälften, och det kändes skönt. Dessutom skulle Kjell springa med mig under varv 4 och hålla mitt humör uppe. Varv 5 sprang jag på egen hand, och tänkte att under nästa varv skulle jag kunna tänka att nästa varv skulle vara det sista. Man kan tycka att jag borde leva mer i nuet, men under ett långt lopp är det skönt att se att slutet närmar sig! Under detta varv såg jag också i appen att min beräknade sluttid låg på 4:03, vilket är 5 minuter snabbare än mitt bästa maraton. Egentligen hade jag inte tänkt att satsa på att prestera, mer än att komma runt, men det där fick ju mig att få upp förhoppningar om nytt pb. Kjell följde med mig på andra halvan av varv 6 och sedan på sista varvet. Jag var inte så pratglad då, men det var skönt att springa med honom. Jag började så klart fundera på vad min sluttid skulle bli, men det var svårt eftersom Stockholm maraton-appen och klockan inte visade samma sträcka. Som tur var visade appen att jag sprungit längre än vad min klocka sa! När rösten i appen sedan sa att det var hundra meter kvar spurtade jag och klockan stannade på 4:06, 2 minuter snabbare än Köpenhamn maraton förra året! Nöjd och glad lunkade jag stelt hem de sista meterna och Kjell gjorde lunch till oss. Fantastiskt att vara hemma direkt efter ett lopp! Men trots fördelarna saknar jag att springa ett "riktigt" lopp. Det blir liksom inte riktigt samma sak. Jag hade som mål i år att komma under 4 timmar på maraton, men mina skador kom emellan. Nu ska jag träna med Aktivitus i Malmö i 8 månader (med start på söndag!) och hoppas kunna nå det målet nästa år istället!
2 Comments
9/6/2020 01:38:51 am
Vilken bedrift att göra ett marathon ( och persa!) på egen hand! All heder!
Reply
5/16/2021 06:39:38 am
Heja dig! Så fantastiskt bra gjort! Blir helt marathonsugen! Och så kul att du kommer till Stävie Frontyard! Det lär ju bli pers där också :)
Reply
Leave a Reply. |
Archives
May 2022
Categories |