Idag var det dags för säsongens första lopp, och traditionsenligt sker det i Furulund! Vädret var på vår sida, vilket var bra eftersom jag var anmäld till två lopp, först ett varv på den 6,5 km långa banan, och sedan två varv på densamma. Det är detta som kallas att göra en Nils. Det ska inte förvecklas med att göra en Maria. När jag var yngre innebar det att boka in en helg där jag bestämde mig för att inte göra något med än att ligga på soffan och pilla mig i naveln och läsa böcker. Lite tvärtemot att göra en Nils, faktiskt! Det var så kul att träffa löparvänner på startområdet! Jag har saknat att mingla Jag värmde upp lite grann, och sedan ställde jag mig i startfållan, och var anmäld till den första, och snabbaste, startgruppen. Dumt, kan tyckas, för det är svårt att hålla nere tempot när alla andra runt omkring en springer snabbt! Och då tyckte min hjärna plötsligt att jag kanske skulle försöka slå mitt pers på Stävie trail-banan, och det var ju en jättedum tanke. Men ju närmare målet jag kom så insåg jag mer och mer att jag nog skulle klara det och öste på. Och jag klarade det! I mål hade jag 10 minuter på mig att vila upp mig lite, ladda om och byta nummerlapp, vilket var lite tight. Men hade jag sprungit långsammare hade jag ju haft ännu kortare tid! När nästa start gick var jag inte jättepepp, kan jag väl erkänna. Än en gång startade jag i den första och snabbaste gruppen, men den här gången med lite trötta ben. Så rätt snart hade hela startgruppen sprungit ifrån mig och jag var helt ensam tills nästa startgrupp kom ifatt mig. Det var rätt skönt att springa runt själv där i skogen ett tag, och inte påverkas av alla andras tempo. Jag tror att jag såg lite trött ut, för flera löpare peppade mig när de sprang förbi mig. ”Det ser bra ut, tjejen!” ”Vad snyggt du tog den backen!” ”Du är en kämpe!” Jag förstod ju att sådant säger man bara till de som ser ut att ha det lite tufft, och jag ville skrika tillbaka till dem att jag faktiskt hade sprungit ett helt varv mer än dem. Men de sprang förbi så snabbt att det hann jag inte
Det blev rätt så tungt under slutet av det första varvet på det andra loppet. Jag började tänka på att jag har ett maraton om 10 veckor och att jag inte alls känner mig redo för det. Jag funderade på om vi kanske skulle åka över till Köpenhamn i alla fall och bara ta hotellövernattningen och strunta i loppet, men jag insåg ju att så kan man inte göra! Jag längtade också lite efter lite platt asfalt när jag sprang runt där i skogen. Inte för att Stävie-banan är särskilt kuperad, men den var lite lerig på sina ställen. Något jag insåg var dock att jag är nöjd med mitt beslut att inte springa Idre fjällmaraton i år! Sista varvet gick på vilja och jag blev glad varje gång jag såg en kilometerskylt. Efter km 2 tyckte jag att det tog lång tid innan km 3-skylten kom, och jag fantiserade om hur skönt det skulle vara om den skylten hade försvunnit och att det skulle stå 4 på nästa skylt. Givetvis hade ingen slarvat bort km 3-skylten under loppet. De sista kilometerna gick bra och jag fick upp farten lite och jag kunde spurta in i mål. Nu i efterhand inser jag ju att det var jättekul att springa, trots att jag alltid under lopp ifrågasätter varför jag gör detta. Men att få ha känslan av att få persa på säsongens första lopp är underbart! Visserligen på en distans som är kortare än vad jag brukar springa, men ändå Så, nytt pers på Stävie-banan är 34:55, vilket placerade mig på en 17e-plats av 138 startande kvinnor. På 13 km var jag långt från mitt banrekord, men då hade jag ju inte sprungit 6,5 snabba km innan, så jag är nöjd. Efter att ha inlett året med lite dålig löpmotivation var det här ändå en bra formcheck!
1 Comment
|
Archives
May 2022
Categories |