Man måste säga att jag hade största möjliga otur inför loppet. Två dagar innan skadade (bröt?) jag min lilltå. Den blev blå och svullen och det gjorde ont bara att ta på strumpa. Men på 1177.se kan man läsa att ”om du har brutit en tå finns det ingenting du kan göra för att påskynda läkningen. Benbrottet läker av sig själv oavsett om du använder foten eller inte. Tränar du kan du fortsätta med det, men kanske inte lika intensivt.” Och jag hade ju inte planerat att springa mer än i pulszon 2, så ingen intensiv träning Så jag bestämmer mig för att trotsa tån och springa loppet. Men sedan kommer ju väderprognosen om regnovädret från söder, som faktiskt till och med får mig att drömma mardrömmar om hur dåligt loppet går. Jag hade då inga höga förväntningar på många varv, utan såg mest fram emot att få springa lopp. Karolina och jag får upp våra tält under ett regnuppehåll och får sedan sitta där och vänta på start medan regnet öser utanför. Det regnade från och till de första 5-6 timmarna, men oftast var det bara duggregn. I tältet hade jag torra tröjor, men det var ju inte lönt att byta eftersom tröjan skulle bli blöt redan i startfållan. Men man vänjer sig vid att springa i blöta kläder och skor! Efter några varv kände jag inte av tån alls, och blev mer och mer besluten att faktiskt satsa på 100 km. Jag tänkte att om jag inte gjorde det nu skulle jag behöva göra ett nytt försök nästa år, och det kände jag mig inte särskilt sugen på. Så jag gjorde det bästa av situationen och hade roligt nästan hela tiden! Jag kom inte in i några svackor och det fanns en massa trevliga medlöpare, såväl gamla kändisar som nya. Det blir mycket löpsnack i spåret, men även lite filosofiska tankar om löpning. När man springer lopp av Sweden Runners håller arrangörerna Petra och Marcus Ekenstierna + funktionärer energin på topp. De spelar musik och kommer med glada tillrop. När man gjort distansrekord ska man ringa i en klocka och Petra skriker ”Distansrekord!” och alla jublar och applåderar. Det var inte lika livligt att göra distansrekord mitt i natten, men mer om det sen! Varvet som startar kl 22 är det obligatoriskt att ha pannlampa. Vissa delar av banan är upplysta, men andra går på små slingriga stigar i skogen och då är pannlampa nödvändig. Vi det laget är deltagarna inte så många (vi var 24) och rätt så utspridda, så man springer en hel del själv. Lite läskigt, kan tyckas, men vid det laget hade man ju lärt sig banan utan och innan. Under dessa nattvarv är det inte lika livligt i start- och målområdet. Ingen hög musik spelas och speakern viskar nästan. Det blir lite meditativt och mysigt! Precis innan varv 13 får jag ett meddelande från min bror om att han är på plats, och jag blir så glad! Han har alltså kört 7 mil för att heja på mig! Jag springer (faktiskt med lätta steg) fram och hälsar, och sedan är det dags att starta. Nästa varv, mitt näst sista, springer han med mig och det var skönt att ha någon att prata med. Sista varvet blandades glädje med vemod. Ena stunden tänkte jag ”Yay, den här sträckan kommer jag inte springa mer idag!”, medan jag andra stunden tänkte ”Nu får jag inte springa här med idag.” Men glädjen av att vara klar vann över vemodet. När jag kom i mål försökte en funktionär få mig att fortsätta, men jag var stensäker. Mitt mål var uppnått och jag var mer än nöjd. Jag fick försiktigt ringa i distansrekord-klockan och speakern viskropade i micken. Inte samma känsla som med en massa folk på området, men likväl en underbar dito. Min man kom och såg mig gå i mål och fick hjälpa mig packa ihop mina saker. Det fanns liksom inte en chans i världen att jag skulle kunde krypa in i tältet för jag nådde inte marken. Han fick hjälpa mig bära sakerna till bilen och sedan duscha av mig i badkaret. Att gå ner till duschen i källaren var det inte tal om. ”Runners don’t die; they only smell like it.” Jag tror att han kunde relatera till det Målet var ju att springa 100 km, och jag hade ingen tanke på att få en bra placering. Hade jag fortsatt ett varv till i hyfsad fart hade jag kunnat placera mig som andra dam, nu kom jag trea av 56 startande damer. Och jag kom 12a totalt av 142 startande. Det är en grym boost för självkänslan att ha sprungit längre än så många fantastiska löpare. Men allra mest är jag stolt över att ha sprungit 100 km med ett leende på läpparna! *Backyard Ultra Sydkusten. Backyard ultra: man springer en bana på 6,7 km och starten går varje heltimme. Om man är i startfållan när starten går är man med, annars har man åkt ut. Man har tiden mellan målgång och start på att vila i sitt tält, byta kläder, äta eller gå på toa. Vinner gör hen som springer ett helt varv efter att tvåan hoppat av. Världsrekordet innehas av britten John Stocker med 81 varv, alltså 542,7 km. Omänskligt!
1 Comment
|
Archives
May 2022
Categories |