Dagen började när klockan ringde kl 01.15, lagom trött efter 4 timmars sömn. Efter frukost och fix gick jag till bussen och hade sällskap med en kvinna som bodde på samma hotell. Så härligt att prata med andra ultralöpare - man kommer in på allt från löparmage till träningsmängd.
Bussen mellan Mora och Sälen tog ca 1 timme och jag lyckades slumra under färden. I Sälen var det lite fix innan väskorna (en till Evertsberg och en till Mora) skulle lämnas in. Startfållan är magisk. Soluppgång, taggade löpare och Vasaloppsmusiken. Jag träffade på Sweden Runners-grundarna Petra och Marcus och fick en bild tillsammans med dem. Jag hade hört att den första delen av loppet skulle vara en backe, men den var inte så brant. Alla runt omkring mig sprang, så det gjorde jag med. Dumt, kanske, men svårt att stå emot! Efter Smågan förändrades underlaget och det blev att springa över stock och sten. Jag tog ett felsteg och föll handlöst rakt fram och slog huvudet i marken. Som tur var landade jag i ljungen och fick bara ett mindre sår på knäet. Vid Mångsbodarna stod min familj och väntade på mig (Kjell, Matteo och mamma). Det var kul att se dem och prata lite! Sedan vidare till Risberg där de också väntade på mig. Dessutom sa speakern att jag såg ovanligt pigg ut, och jag gav mig iväg på lätta ben. Kisspauserna blev många och det var rätt mysigt att sitta där bland blåbärsbuskarna. Hade det inte varit för risken att någon annan kissat just där innan hade jag nog kunnat äta mig mätt på blåbär! Underlaget var fortsatt klurigt. Det var single-track stig varvat med lera och spänger. Några spänger låg under vatten så fötterna fick sig ett härligt uppfriskande bad. I Evertsberg såg jag fram emot att byta strumpor och skor, men kunde inte riktigt nå mina fötter. Tur jag hade assistans! Vinnaren av Ultravasan 90 gick i mål ungefär när jag kom till Evertsberg, alltså halva loppet. Otroligt! Nästa del var lång, 15 km, så jag lyssnade på poddar: Träningspodden och Sommar i P1. Trots att underlaget var bättre var benen trötta efter första halvans underlag. Här kom också stafettlöparna ifatt oss och det var grymt provocerande att se dem skutta upp och ner över backarna med lätta steg. Vid ca 68 km kom Volvo-spåret. Man kan springa en bana precis bredvid och så filmar de och klipper ihop till en film. Jag och min medlöpare för tillfället, magnus.carlsson71, bestämde oss för att rätta till löpsteget och se pigga och glada ut. Jag lyckades rätt bra, faktiskt! Sedan kom det ett tungt parti. Benen vill inte springa så jag varvade löpning med gång. Med 15 km kvar fick jag lite energi och fick upp farten till typ 7:30-tempo. Det kändes som om jag flög fram. Innan loppet tänkte jag att när jag kom till Eldris skulle jag vara så nöjd med att det bara var 9 km kvar. Men det var 9 väldigt långa km! Vi var många som var övertygade om att de plockat bort km-skyltar. När det var 1 km kvar på loppet passerade jag vårt hotell och övervägde att avbryta för att få gå och lägga mig. Men efter en kort överläggning med mig själv insåg jag att jag skulle ångrat mig. Målrakan var fantastisk. Min svägerska som sprungit Vasastafetten sprang med mig och mina första tårar kom då. I mål kom resten av tårarna när jag fick krama familjen. Världens underbaraste känsla att gå i mål! Vi åkte till duscharna och mammafick hjälpa mig på och av med kläderna. Det var helt omöjligt att få av dem själv. Sedan gick vi till O’Learys för mat och öl och jag fick ett halssmycke att hänga tillsammans med skon jag fick efter Ultravasan 45. Det halsbandet kommer jag ha på mig ofta ❤️ Sedan stapplade jag hem. Min man filmade mig och ska visa mig filmen om jag någon gång, mot förmodan, skulle få för mig att anmäla mig igen. Ultravasan 90 är ett vänligt och vackert lopp, men det värsta jag gjort! Jag undrar hur jag ska komma till jobbet imorgon! Men jag är glad att jag gjort det och stolt över min insats!
0 Comments
|
Archives
May 2022
Categories |