I september 2019 anmälde jag mig till mitt första Helsingborg marathon, och nu, knappt 2 år senare fick jag äntligen springa det! Jag bestämde mig för att ta med mig mannen och sonen (ja, de var med på det också!) och sova på hotell dagen innan loppet. Det är skönt att vara på plats och slippa stressa innan loppet. Dessutom kan man ju passa på att vräka i sig av allt som finns på frukostbuffén utan att känna sig tung och otymplig i kroppen resten av dagen. All energi är välbehövlig inför ett maraton! Redan på fredagen började jag känna mig pirrig inför loppet. Hade jag packat allt som behövdes? Vilken pacer skulle jag följa? Hur kommer det att gå? Nummerlappen hämtades och som VIP-löpare fick man ett glas alkoholfritt bubbel, och det är ju alltid en bra uppladdning! VIP-löpare blev man genom att anmäla sig tidigt till loppet, och visst låter det tjusigt? Förutom bubblet vid nummerlappshämtningen kom andra, betydligt viktigare förmåner! Den allra viktigaste förmånen var VIP-toaletterna vid starten! Jag kan gå på toa typ en miljon gånger innan start, och det är stressande att stå i långa köer. Nu kunde jag 10 minuter innan startskottet gå på toa en sista gång utan stress. Fantastiskt! Man kunde också lämna in sin väska i starten och få den transporterad till målet, kanske hela 500 m bort. Men varje steg man sparar in är viktigt! I startfållan kände jag mig helt euforisk! Solen sken från en blå himmel och det var lagom varmt, ca 17 grader. Jag var bland andra människor och löpglädjen bland alla deltagarna var påtaglig. Vi var många som varit svältfödda på lopp. När starten gick kändes det nästan som starten på mitt allra första maraton, maj 2017 i Köpenhamn. Då var jag så taggad att jag grät en skvätt, och nu var jag rörd och tagen av situationen. Jag valde att springa med gruppen som hade 4:00 som sluttid, och tänkte att om det inte funkade kunde jag släppa på farten lite. Det är ju trevligt att springa i grupp! Det finns många att prata med och många löparhistorier att lyssna på. Jag pratade med en kille som hade sprungit banan ca 25 gånger, och han berättade hela tiden vad som skulle komma på banan. Han höll humöret uppe hos sina medlöpare. Sedan sprang jag växelvis med en man som berättade att han sprang sin första mil för ett knappt år sedan och som sedan fått feeling och börjat träna inför maraton. Så härligt att höra! Efter några kilometer sprang vi förbi en massa barn som ville high-fajva, och där och då fanns inte corona för mig, och jag high-fajvade så många jag kunde. Åh, vad jag har saknat high-fajvande under lopp! Det var mycket folk ute på banan som hejade och varje gång fick jag mer och mer energi. Vid ca 12 km fick jag höra mitt namn för första gången och jag såg en före detta guidekollega stå och heja på mig. Vilken energi det gav! Sedan var det fler som ropade namnen på oss löpare, och det gör verkligen skillnad! Även om det är en person som inte känner mig och som inte vet något om mig, så ger det massa energi att höra ”Maria, du ser stark ut!” eller ”Heja, Maria, du klarar detta!”. Så om ni någon hejar på ett lopp där deltagarna har nummerlapp med namn, heja på dem! Ropa ut vilken floskel ni vill, vi som löpare suger åt oss i alla fall! Det var fantastiska pacers som ledde 4:00-gruppen. Några sprang lite längre fram, och sist var det en som stannade vid varje km-markering och berättade hur många minuter och sekunder vi hade till godo för att klara 4:00-målet. Underbart! Jag höll ihop med gruppen fram till ca 30 km, där jag för första gången i min maratonkarriär stötte på den berömda väggen. Jag tvivlade på om jag skulle klara det, och tänkte att jag kanske skulle behöva gå ett tag. Men jag valde att springa på, om än lite långsammare, och såg sedan 4:00-ballongerna försvinna bort. Men jag tänkte på vad jag hade bestämt: att inte prestera på detta lopp. Jag hade hört att efter Sofiero så skulle det bara vara lätt att springa, och som jag längtade dit! Och det var ju rätt. Efter Sofiero kände jag att målet var nära och där fick jag tillbaka min energi. Där började också människorna runt banan ropa saker som ”Nu är det inte långt kvar!” eller ”Nu ser du snart målet!”. Och jag ville ju bara till upploppet, det vackra upploppet längs med havet. Där kände jag mig som en världsstjärna med människor som ropade mitt namn och hejade fram mig hela vägen in i mål. Rysningar! I målet träffade jag några medtävlande och även några jag träffat på andra lopp. Jag tackade en av farthållarna för en bra insats och hon gav mig en kram. Jag kramade en främling utan att tänka på corona – det är tecken på runner’s high! Jag hade kunnat mingla runt i målgången hur länge som helst, men Kjell och Matteo stod ju och väntade på mig utanför stängslet och ville gratulera mig, så jag stannade inte kvar så länge. Det serverades alkoholfri öl, och det var det godaste lilla glaset öl jag druckit på väldigt länge! Förutseende som jag är tog jag med mig badkläder för att kunna bada efter loppet. Det var härligt och friskt i vattnet, och en perfekt avslutning på loppet.
Men, hur gick loppet då? Jag kom in på 4:02:12, vilket är mitt näst snabbaste maraton. Inte illa för att inte satsa, tycker jag nog :) Jag kom på 55e plats av 185 startande kvinnor, och det är ju en topp 30 %-placering. Och efter loppet kändes kroppen bra. Efter mitt första maraton var varje trottoarkant ett hinder att klara av, men efter det här loppet känner jag mig inte alls stel. Jag kan gå i trappor och sätta mig på stolar utan problem. Visst har jag lite träningsvärk idag, men jag känner mig oförskämt pigg. Det är en bra formkoll så här i slutet av loppsäsongen, tycker jag!
1 Comment
|
Archives
May 2022
Categories |