Tänk att man kan vara 46 år och vara i sitt livs form! Det är jag nöjd med! Uppladdningen för loppet började igår kväll, på restaurangen Italo Disco. Enkel och grymt god italiensk mat - så ska man ladda dagen innan ett maratonlopp! När jag vaknade i morse kände jag lite huvudvärk, och jag hade givetvis ingen huvudvärkstablett med mig. Jag misstänkte att det kunde vara lite anspänning inför loppet, och det var det nog, för det försvann så fort jag började springa! Jag kom till startområdet ca 45 min innan starten, och all den tiden fick jag lägga på att stå i toakö. Det kvittar liksom hur många gånger man gått på toa på hotellet, en sista tur till toan innan starten är nödvändig! Så jag hann inte med så mycket uppvärmning, förutom några bensvingar i toakön, men det visade ju sig fungera bra det med. Mitt första maratonlopp var i Köpenhamn år 2017. Jag minns att jag då fällde ett par tårar i starten, för jag var så glad att få springa. Det blev inga tårar i starten idag, men nästan. Att få stå tätt ihop med en massa linimentluktande främlingar är ju något jag saknat! Jag var lite nervös inför vädret idag. Prognosen sade mestadels sol och upp till 17 grader, men stora delar av loppet var skuggade av höga hus, så det var faktiskt riktigt skönt väder. Det var rätt tufft att springa idag. Redan efter ca 8 km kom tvivlen. Varför gör jag detta? Jag kan ju lika gärna kliva av. Men så vet jag ju också att det euforin och runner's high kommer senare i loppet, och valde att springa vidare. Jag fick också säga till mig själv att det är klart att det är tufft eftersom jag aldrig sprungit maraton så snabbt innan. Redan vid 20 km började jag känna att benen stumnade, och det är ju inget vidare bra tecken. Men med lite mer vatten, energigel och lite banan så löste det sig snabbt. Och mellan km 22 och 23 kom något som jag sett fram emot i loppet - kören! Det är en fantastiskt energigivande kör, och när jag sprang förbi dem applåderade jag dem, de applåderade mig tillbaka och körledaren gav mig en high five. Där fick jag energin tillbaka! Senare i loppet sprang vi inne i stan. Gatan var trång och det stod publik på båda sidorna. Publiken hejade och applåderade så att jag fick gåshud och nästan började gråta. Ja, det är mycket känslor i ett maraton! Jag började nästan också gråta när jag såg en blind man springa med sin ledsagare, och när en man i publiken höll upp ett plakat där han friade till sin flickvän. Jag hade bestämt mig på förhand att starta med farthållarna som skulle komma i mål på 3.50. Jag tänkte att så länge inte 4 timmars-farthållarna kommer ifatt mig så är jag ju lugn. I starten var jag rätt långt ifrån farthållarballongerna, men när det var ca 10 km kvar var jag ifatt dem. Eftersom de hade startat rätt långt framför mig tänkte jag att det skulle räcka att hålla mig tätt bakom dem för att klara 3.50. När den tanken slog mig så gjorde jag om mitt 3.55-mål till 3.50. Men vid 7 km kvar var jag tvungen att kissa, och även om jag kissar snabbt så tar det 30 s, och på den tiden hinner farthållarna långt bort. Men jag bestämde mig för att jag skulle komma ifatt dem, och att det inte skulle vara några problem att springa in 30 s på 7 km. Och det visade sig att det inte var några större problem. Jag kom ifatt dem och tänkte att jag ju lika gärna kunde springa om dem, och ökade tempot. Först då gick det upp för mig att jag skulle klara 3.50. Jag sprang på de sista km och kom in på 3.48.17, en bra bit under mitt initiala mål på 3.55. Mitt förra pers var på 3.57.20 och det var på ett virtuellt maratonlopp jag sprang i Kävlinge för exakt ett år sedan. Jag har alltså slagit mitt pers med 9 min och 3 sek på bara ett år. Mitt första maratonlopp fick tiden 4.32.17, så på 5 år har jag förbättrat min tid med 44 min :) När jag kom i mål tänkte jag att nu behöver jag ju inte springa fler maror för att försöka slå min tid. Men Kjell frågade mig om jag inte var sugen på att komma under 3.45 nu. Men den karamellen får jag suga lite på! Det är så mysigt att vi har gjort det till en tradition att göra maratonhelgen till en familjehelg i Köpenhamn. Kjell och Matteo är med och vi bor på hotell och äter god mat. Och det är en stor support att ha dem som publik under loppet! Men trots att vi går igenom precis var de kommer stå, så glömmer jag hela tiden, och det kommer som en trevlig överraskning när de står och hejar på mig! Efter loppet tog vi tåget hem, och jag var så hungrig! Jag funderade på att stanna på Köpenhamn H eller Malmö C, men det kändes som om det enda som skulle mätta tillräckligt var hamburgare, och det var jag inte sugen på. Jag satt och funderade på vad jag var sugen på och kom fram till ärtsoppa! Så Kjell gick in på Coop och köpte 1 kg ärtsoppa til mig och jag år upp allt! Det mättade, men någon timme senare var jag hungrig igen, så då blev det pasta. Det är detta som gör att jag inte går ner i vikt av att springa :D Nästa vecka står det valfri träning i programmet, förutom löpning, och det kan nog vara rätt så skönt. På tisdag ska jag träffa min coach Axel på Aktivitus i Malmö och gå igenom loppet. Jag är honom djupt tacksam eftersom det är hans träningsupplägg som har gjort att jag klarat mitt mål! Så klart tillsammans med min kämparglöd, styrketräning och kanske också den dagliga yogan :) Snart börjar träningen mot nya mål!
1 Comment
Åh, så kul att få springa stort lopp igen! När jag vaknade på morgonen var jag faktiskt lite nervös, lite så där lopp-nervös som man kan bli. Och ändå var ju detta "bara" ett träningslopp, och inget jag specifikt tränat för.
Men all den där nervositeten släpper ju när man till slut står på startlinjen! Jag ställde mig vid 50 min-ballongen, men visste ju egentligen inte hur snabbt jag skulle klara att springa. Jag har ju tränat för maraton, och inte 10 km! På startlinjen träffade jag en kollega och vi stod och snackade bort tiden lite fram tills dess att startskottet gick. Trångt i början trots att jag stod först i 50 minutersgruppen, men jag kunde ändå springa på rätt bra. De värsta partierna var där det var småstensgrus, och det kändes som om man skulle åka baklänges i uppförsluten. Jag försökte tänka på vilket underlag det är på Köpenhamn maraton men kunde inte minnas att det var något så hemskt underlag där. Hoppas jag har rätt! Hur kan det vara så att hela Lund är fylld med uppförslut? Inga stora backar, men likväl stannade de upp farten lite. Och trottoarkanter och parkerade bilar stod i vägen, men å andra sidan är det ju sådant som hör hemma i ett stadslopp :) Tiden gick snabbt under loppet och kilometerna bara tickade på. Jag sprang bland människor som flåsade på rejält, och jag var nöjd med att min andhämtning faktiskt var ganska normal. Betyder det att jag skulle sprungit snabbare? Nåja. Till slut var det en funktionär som skrek "Nu är det snart bara 1 km kvar!" och då ökade jag lite. Jag försökte också få med mig lite medtävlanden, men jag fick mest av grymtande läten tillbaka. Jag får faktiskt lite extra energi av att känna att jag har mer energi kvar än mina medtävlanden! Väl inne på idrottsplatsen sprang jag på de sista 200 m och såg klockan vid målgången, Den närmade sig 50 minuter och jag ville ju klara det, så jag ökade farten lite till där. I mål insåg jag ju att det var tiden för när startskottet gick, och att jag klarade mig väl under 50 min med måltid på 49:02. Jag hade nog hoppats på en minut snabbare, men jag är nöjd! Att en vecka innan maraton dra en baksida eller något vore superdumt! Och så har jag två millopp kvar den här säsongen, Malmöloppet och Midnattsloppet, och tills dess ska jag vara lite mer 10 km-tränad :) Jag kom på plats 70 av 596 kvinnor som gick i mål. Det motsvarar topp 12 %! Inte så illa pinkat för en 46-åring :) |
Archives
May 2022
Categories |