Nu är min loppsäsong över, och jag tycker själv att jag avslutade på topp! Idag slog jag mitt pb från förra årets halvmara med 3 min och 23 s, och det är jag grymt nöjd med! Jag åkte in redan igår för att hämta min nummerlapp för att kunna sova lite längre idag. Och tur var det, för det var strul med tågen in imorse. Men jag är ju alltid ute i god tid, så jag hann med både toabesök och att hitta starten. Loppet är sjukt stort (27 000 startande) och man startar i ett bostadsområde och de olika startgrupperna startar på olika gator, så det tog lite tid att hitta var jag skulle ställa mig. Jag fick ingen riktig loppkänsla i startfållan, men när det var dags för vår startgrupp att få springa i väg tände det till i mig. Jag hade bestämt mig för att springa i 5-tempo, men visste att det skulle räcka att springa snabbare än 5:10-tempo för att slå mitt pers. Det gick lite snabbt i början, men benen kändes pigga och jag knatade på. Gatorna man springer på är inga boulevarder precis, och det är rätt trångt under hela loppet, så det går ju åt lite energi åt att hela tiden behöva hitta en lucka. Och solen sken under hela loppet, men det var mest skönt, faktiskt! Jag höll min energiplan, att ta en halv Umara-gel var kvart och att dricka vatten på alla energistationer. Men det som gav allra mest energi under stora delar av loppet var publiken! Med så många löpare är det massvis av människor ute och hejar och jag fick lite gåshud av känslan. Och det där med att ha namnet på nummerlappen är fantastiskt. Varje ”Kom så, Maria!” eller ”Go, Maria!” gav mig extra kraft. Under de första 10 km kom km-markeringarna med långt mellanrum, kändes det som, men sedan så gick tiden snabbt! Jag var helt inne i löpningen och det kändes fantastiskt! När jag efteråt tittade var jag hade sprungit, så kom jag inte ihåg att jag hade sett något av det jag passerat, men det berodde nog också på att jag var inne i mitt löpar-mode! De sista km hade jag kraft kvar och spurtade. När jag kom i mål överraskade tiden mig (1:45:30), för det kändes inte som om jag hade sprungit så snabbt. Men jag vet nu vad det är som gör att jag sprungit så bra den här säsongen – skorna! Kolfiberskor gräver hål i plånboken, men det är betydligt roligare att skriva race report efter att ha sprungit i dem, så det är ju värt det! Efter målgången hade jag velat stanna kvar i Köpenhamn och chilla i solen, men jag visste att det väntade äppelpaj och rårörd vaniljsås på mig hemma, så jag tog mig snabbt hem.
Nu ska jag löpvila ett par dagar och sen starta en skön eftersäsongsträning. Det kommer nog bli ett par ultra-äventyr i höst, men inget mer persande!
0 Comments
Leave a Reply. |
Archives
May 2022
Categories |