Alltså att som 46-åring få ta sitt 3 år gamla pers på halvmaran, det är fantastiskt! Dessutom med tanke på att jag varit, och fortfarande är, skadad sedan tidiga sommaren. Men jag kände ändå att jag kanske hade det i mig, att persa. Förra perset sprang jag i 5:12-tempo, och med lite hybris tänkte jag att jag skulle satsa på 5-tempo nu. Det var inte så många som anmält sig till halvmaran och bara lite drygt 100 startade. Vi stod där på startlinjen och eftersom det var bruttotid som gällde stod vi många rätt nära startlinjen. Och helt plötsligt gick startskottet, och förvånade sprang vi iväg. Senare fick jag höra att speakern viskat fram nedräkningen. Varför? Om ni sett Monty Pythons sketch ”Race for people with no sense of direction” så vet ni hur det typ såg ut i starten! Sedan sprang jag väg i mitt 5-tempo, och vid varje kilometer hade jag koll på hur många senunder jag hade tillgodo. Det gick bra de första 8 km och jag kände mig pepp, men sedan låg jag lite back. Benen kändes stumma och jag var glad att jag hade med mig 4 Umara gels. De gjorde susen! Efter ca halva loppet insåg jag att jag inte skulle orka 5-tempo, utan satsade på 5.10-tempo. Även det blev lite snabbt och de sista km räknade jag ut att jag skulle klara mitt mål genom att springa i 5.30-tempo. Och det gjorde mig lite glad. För annars var jag inte så glad! Det kändes mest jobbigt och tungt (speciellt partiet som sprangs på stig med sandstrand!), och vid 14 km tänkte jag att det är bra att bara gå i mål också. Men jag tog mig i kragen och tänkte att jag minsann inte hade kämpat mig genom 2/3 av loppet för att ge upp den sista tredjedelen. Det var här jag fick plocka fram mitt pannben! Och det var också här som de långsammare 10 km-löparna sprang samtidigt, och det gav mig en enorm kick att springa om så många människor! När jag kom till 20 km-skylten insåg jag att jag skulle ta nytt pers, och sista km gick i 5-fart. Det var så skönt att få känna lite fart igen och att benen inte längre kändes som betongklumpar. Tänk vad hjärnan kan åstadkomma! Jag gillar Löparfestens EKO-halvmara men de skulle nog behöva lite fler funktionärer som visar vart man ska, och inte ska!, springa. Fast jag antar att det är svårt att få tag i frivilliga. Jag gillar faktiskt också att det är en varvbana. Det är så härligt att tänka ”nästa gång jag är här är det bara xx km kvar!”. Fast i verkligheten är det ju inte så. När jag under första varvet sprang förbi 20 km-skylten sa jag till en medtävlande att nästa gång vi var där skulle det bara vara spurten kvar. När jag sen hade sprungit 20 km var det inte mycket spurt i benen :) Nu har det blivit en persbärs. Kjell sa att om jag inte persat hade jag kunnat få en pärsbärs. Det är ju nästan som om vi bodde i Göteborg! Det här loppet var tänkt att vara säsongens sista… Men så kom det ett mail om Malmö höstmil i november. Jag har ju inte persat på 10 km i år och det hade ju varit skoj 🤩
1 Comment
9/17/2022 10:47:09 am
Härlig läsning! Och grymt sprunget! Du ska inte ta Lund Runt istället för Höstmilen? Nästan 3 ggr fler km för pengarna… och chokladboll i målgång 😎
Reply
Leave a Reply. |
Archives
May 2022
Categories |