Då var det dags för lopp igen - det andra den här veckan. Men benen kändes bra efter Vårruset i onsdags. Trots det bestämde jag mig för att inte satsa idag, för jag vill inte ta ut mig för mycket. Lundaloppet är kul för man träffar så många man känner: kollegor, löparkompisar och gamla elever. Idag kom en gammal elev fram och kramade om mig och vi pratade lite. Hon gick ut gymnasiet 2015 och det är ju 8 år sedan! Herregud! Sedan sa hon att jag hade varit en av hennes favoritlärare, och det gjorde mig så glad. Tänk att en elev som tog studenten för 8 år sedan kommer fram och kramar om sin gamla lärare. Då har man gjort något bra :) Starten gick och det kändes bra. Första km gick i pers-fart, och genast började tankarna i huvudet. Jag kanske ska satsa på pers i dag? Men jag kom fram till att det skulle jag inte alls. Jag måste ta hand om kroppen inför stundande maraton. Men jag ville komma in under 50 min, så jag höll koll på km-tiderna. Ja, jag försökte alltså mig på att räkna igen! Loppet var så som Lundaloppet brukar vara - trevlig bansträckning (om är lite backig), hejande publik och fin musikunderhållning. Vädret var bra, sol och lite vind. Några medlöpare trängde sig lite fult, men de flesta log och var trevliga. Jag sprang framför en man som lät ungefär som en gorilla, och det roade mig rätt mycket, faktiskt! Jag funderade på om han utstötte ”huh” för att han var trött eller för att peppa sig själv, men jag frågade inte. Inför sista km hade jag räknat fram att jag låg ca 12 s efter min målsättning, men tänkte att det inte skulle göra så mycket om jag kom in på 50.12. Men när jag tittade på klockan med ca 500 m kvar såg jag att jag hade räknat helt fel (igen!), men den här gången på andra hållet. Jag hade ju över 2 min till godo! Jag började fundera på vad jag hade för pers och tänkte att det nog var 47.19, och insåg att jag inte skulle klara det. Jag kom in på 47.45 och var nöjd med att bara vara 26 s efter perset. Men när jag tittade efter såg jag att mitt pers var på 47.42, och att jag alltså bara varit 3 s ifrån! Alltså, ska man skratta eller gråta? Jag gråter för jag hade ju lätt kunnat springa 3 s snabbare, men jag skrattar för att jag var 3 s från min bästa tid på milen utan att ens försöka och utan att ta ut mig! Det är en bra formcheck, det. Och mitt 10 km-pers är 4 år gammalt, så det är dags för mig att ta det snart :)
Jag kom på plats 51 av 775 kvinnor i mål, och på plats 8 i min åldersgrupp av 126 i mål. Nu går jag runt med ett fånigt leende resten av dagen!
0 Comments
Leave a Reply. |
Archives
May 2022
Categories |