Jag bestämde mig tidigare i år att jag skulle satsa på att ta mitt 4 år gamla personbästa på årets Midnattslopp. Jag tänkte att när jag ända hade slagit mitt pb på 5 kom och maraton så skulle jag ju kunna fortsätta :) Men träningen har inte känts på topp de senaste veckorna, och nu i veckan fick jag lite förkylningskänningar. Men jag måste lära mig att förkylning innan lopp bara är min kropps sätt att spela mig ett spratt! För det skulle ju visa sig att jag inte var vidare förkyld. Förberedelserna på lördagen bestod i att måla naglarna fint lila för att matcha tröjan, och att dricka ett glas vätskeersättning. Annars är det inte mycket förberedelser inför ett 10 km-lopp. På plats i Malmö var det inte jättemycket människor, vilket ju är tråkigt för det leder ju också till att det är färre människor som står längs med banan och hejar. Men det var en fin runda (ny för i år) och rätt mycket publik ute ändå. Jag ställde mig i min startgrupp med förväntad sluttid på mellan 45.00 och 49.59. Där är det väldigt mycket män! Jag hörde kommentarer som ”Allt under 30 min ska ses som ett nederlag!” men då tänkte jag nog att de hade anmält sig till fel grupp! När jag stod bland alla de här männen som såg så snabba ut började jag känna lite att jag kanske hade tagit mig vatten över huvudet, och jag inte riktigt hörde hemma där. Men jag såg också någon kvinna i min ålder och lugnade ner mig lite. Speakern för loppet hade nog inte sin allra bästa dag på jobbet. Han glömde räkna ner! Så när det var 10 s kvar till start började vi löpare räkna ner själva. När starten gick och pyrotekniken startade så kom speakern igång och sa något i stil med ”Ja, just det, där gick starten”. Det bästa med att springa i en snabb grupp är att de flesta springer om mig i starten. Då behöver jag inte själv försöka springa mellan långsammare löpare. Det känns bättre att vara den långsamma. Mitt förra 10 km-pers var i 4:46-tempo, så jag hade bestämt mig för att satsa på att springa i 4:40-tempo, för att ha bra marginal. Min klocka sa varje km att jag låg bra till och mitt löpsteg kändes lätt. Jag brukar springa mina lopp med en negativ split (att andra halvan är snabbare än första) men jag tänkte i början att jag nog inte skulle klara det den här gången. De första 5 km kändes det som om km-markeringarna kom med långa mellanrum, men sen dök de liksom upp hela tiden! Jag hann ju knappt processa att jag tillryggalagt ännu en kilometer innan nästa markering kom. En sådan skön känsla! Och klockan visade fortfarande på fina mellantider. Just nu läser jag Sofie Sarenbrants bok Andra andningen. Den handlar om två mord på löpare under Stockholm marathon och poliserna griper en misstänkt löpare. Jag tänkte faktiskt lite på detta när jag sprang. Tänk om…? Ännu värre var det när jag såg två polismotorcyklar med blåljusen på stå vid sidan av banan med en man sittande mellan sig. Men jag såg rätt snabbt att det ”bara” var en lite för trött löpare. Puh! Vid 7-8 km började jag känna mig trött i benen och kom då på att jag hade en gel i fickan. Den gav mig verkligen den energi jag behövde! Även om den kanske inte ger omedelbar effekt så gör det något för motivationen att få i sig mer energi. När jag kom till 9 km och kollade på min tid så insåg jag att jag verkligen skulle klara det. Jag tänkte till och med att jag skulle kunna jogga den sista kilometern i 4:50-tempo och klara det. Så lätt kändes löpningen igår att jag fick för mig att 4:50 är joggtempo. Det brukar det inte vara för mig! Det som var mindre bra med Midnattsloppet i år var att det inte var 10 km, utan 10,1. Det var utmärkt på bansträckningskartan var man passerade 10 km, men det fanns ingen skylt i verkligheten. Så mitt 10 km-pers får helt enkelt vara lite sämre än vad det hade kunnat vara. Men det betyder ju att jag skulle kunna förbättra mig ännu lite till! Spurten var skön och jag var så nöjd när jag gick i mål att jag fällde några tårar. Svetten som rann ner i ögonen hjälpte till lite också :) Den officiella tiden blev 46:53, och min klocka sa att jag nog sprang 10 km på 46:25. Jag lyckades inte med den negativa spliten, utan sprang andra halvan ca 5 s långsammare. Det tycker jag ändå är väldigt bra! Efter mål träffade jag min man och son som hade varit ute längs banan och hejat, och det är underbart att få dela känslan med sina nära! På tåget hem satt jag och tittade på resultatlistan och såg då att jag kom på FÖRSTA plats bland K45, alltså kvinnor mellan 45 och 49 (109 st i mål). Det har aldrig hänt förut att jag kommit etta i min åldersgrupp! Jag kom på 21 plats av alla kvinnor (952 i mål), och på plats 222 av alla som gick i mål (2047 st).
Nu har jag två veckor på mig att ladda om till nästa lopp – Copenhagen Half Marathon. Och nu måste jag ju sätta ribban högt!
2 Comments
Grym som alltid! Grattis till både pers och vinst! Visst är det underbart att slippa tävla med tjugoåringarna :D
Reply
Maria
9/3/2023 04:48:21 am
Ja, det bästa med att bli äldre är att inte vara 20!
Reply
Leave a Reply. |
Archives
May 2022
Categories |