Midnattsloppet Malmö - ett av mina favoritlopp! Jag har ju faktiskt sprungit alla sen starten i Malmö för 7 år sedan, och vill fortsätta springa alla!
Det var många som sa till mig innan loppet att detta inte borde bli så svårt alls för mig, och det stämmer ju längdmässigt, men med ett mycket högre tempo än vad jag sprungit på sistone. Jag var själv inte säker på vilken form jag var i, och visste inte hur fort jag skulle springa. Jag hoppades att komma i mål på under 50 min, men trodde knappt att jag skulle klara det. När jag stod i startfållan tillsammans med Karolina (som jag sprungit största delen av årets lopp tillsammans med!), så sa hon att hon skulle satsa och springa snabbt så länge det bar. Då bestämde jag mig för att göra detsamma. Starten gick, och som vanligt var det trångt den första biten, men km-markeringarna kom snabbt. När jag sprang förbi 2 km-markeringen tänkte jag att jag redan sprungit en femtedel, och mindes hur jag tänkte att jag sprungit en 45e-del vid samma markering på Ultravasan90. Vid ca 3 km skulle mamma stå och heja på mig, så då höll jag lite extra koll på publiken och fick ropa till henne så att hon såg mig. Det är inte lätt att urskilja oss löpare när vi alla har samma tröja :) Banan i år var ny från förra året, och nytt var också att det fanns ett 5 km-lopp. Jag tyckte att detta gjorde att det var färre människor som hejade runt banan. Synd, för det har varit det som gjort detta lopp så roligt! Jag saknade alla barn som ville high fiva, men det fanns några ungdomar som gjorde det istället. Rätt tidigt insåg jag att min klocka inte visade rätt distans, så jag fick förlita mig på tiden och km-markeringarna. När jag hade sprungit 5 km och klockan stod på 00:23:21 insåg jag att jag hade chans att göra en bra tid. Jag intalade mig att 5 km kvar inte var någonting, och att jag skulle kunna springa på i samma tempo, nästan i alla fall. Då började det kännas som om jag flög fram och jag fick runner's high. Vid Möllan sprang jag förbi någon som sa "Det går så fort!" och jag tänkte att det ju måste vara mig de pratade om och fick ännu mer energi :) Upploppet var härligt! Jag gillar känslan på Södergatan med många människor som hejar längs med banan. Då hörde jag också mamma heja på mig, men då var jag fast besluten att jaga sekunder och hann inte vinka tillbaka. Klockan stannade på 47:42, min snabbaste mil någonsin. Mitt förra rekord sattes på Lundaloppet i år, och det var 22 s långsammare. Och förra året sprang jag Midnattsloppet på 48:54, så jag har ju förbättrat mig med över 1 minut. Gött! Min medelpuls under detta lopp var 197 slag/minut, och det låter ju helt tokigt. Inte kan jag väl ha haft så hög puls? Nu är det verkligen dags att göra ett maxpulstest, på riktigt. Det ska jag ta tag i under hösten! Men nu ska jag ladda inför nästa lopp, och säsongens sista (antagligen!): Copenhagen Half Marathon på söndag. Det ska bli kul att springa tillsammans med 25000 andra löpare!
0 Comments
Leave a Reply. |
Archives
May 2022
Categories |