Det var egentligen inget aktivt val att springa Stockholm marathon i år. Under Köpenhamn marathon var jag bortrest och Helsingborg marathon ligger på samma dag som Midnattsloppet i Malmö. Så då fick det bli Stockholm! Några veckor innan loppet hade jag inte bestämt mig för vilka skor jag skulle springa i. De jag hade köpt visade sig klämma åt lite runt framfoten, så jag vågade inte ta dem. Så vad gör man? Jo, man frågar Chat GPT, så klart! Jag gav hen mina alternativ och hen svarade att jag borde springa i mina Saucony Endorphin Speed 2. Då fick det bli så! Hen sa dock ingenting om hur hårt man behöver snöra skorna... Jag kom till Stockholm i fredags vid lunchtid så jag hade gott om tid på mig att gå till expot och hämta nummerlappen. Där fick jag också biljetten till pastapartyt, men något det brukar jag inte gå på. Men nu hade jag inte ätit lunch, och gratis lunch lockade så jag gick dit. Gott var det, minsann! Stockholm marathon startar inte förrän kl 12, så man kan sova länge och ändå ha gott om tid på sig att göra sig i ordning. Jag åt frukost, fixade med kläderna och mina gels, och gick redan vid 10 till Östermalms ip. Väskinlämningen stängde kl 11, och jag ville hänga lite vid startområdet också. Jag fick inte riktigt igång min loppstämning så som jag brukar. Lite fjärilar i magen, men inget mer. Men när jag står i startfållan och de presenterar löparna som sprungit alla 43 tidigare Stockholm marathon så får jag gåshud. Och när de berättar att den enda kvinnan som gjort alla är på plats idag och är 80+, då kommer det några tårar. När vi sedan sjunger nationalsången tillsammans precis innan starten kommer det fler tårar. Nu är jag taggad! Starten är magisk! Pyro och 13000 löpare kan inte gå fel! Jag har seedat mig till startgrupp D, där långsammaste farthållaren har 3.45 som sluttid, vilket är 3 min snabbare än vad jag sprungit. Jag försöker ställa mig vid farthållarna men när starten går försvinner de långt bort i trängseln. Nåja, tänker jag. Jag har ju ändå som mål att ”bara” slå mitt pers på 3.48.17. De första 30 km går bra, och jag tycker att jag håller min fart väl. Solen skiner och det är ca 19 grader varmt, men det stör mig inte för husen i stan ger fin skugga. Jag håller min energiplan med en halv Umara-gel varje kvart och vatten vid alla stationer. Mina fantastiska Lululemon-shorts kan alltså hålla 8 gels, inte illa! Vid ca 10 km gör jag en kisspaus och tänker att det väl var lite väl tidigt. Men det blev faktiskt den enda, och det är nog min första mara med bara en kisspaus! Jag trampar också lite fel där och det tar mig några minuter för att kunna springa ordentligt på foten igen. Här reflekterar jag också över dofter under ett maratonlopp. Man kan tro att den vanligaste doften är svett, men det är det inte. Det luktar fis! Löparmage är ju ett välkänt fenomen, men min mage håller sig fin, och jag äter eller dricker inget under loppet som jag inte har testat på träning (det erbjöds cola, Redbull, buljong, banan, äpple och saltgurka). Efter 25 km kommer Södermalm och då känns det som om det bara går uppför och motivationen tryter lite. Sedan kommer det en lång bro, och jag hoppas att det är den beryktade Västerbron, för den här bron är så seg att jag inte vill ha en sådan till. Jag vill inte fråga mina medlöpare om vilken bro det är; man vill ju inte vara kusinen från landet! Men sedan ser jag skylten och pustar ut. En medlöpare säger att nu kommer det mesta gå nerför men det vill jag inte heller. Jag har knutit mina skor lite för löst för jag tänkte att fötterna skulle behöva lite mer plats. Men istället slår stortånaglarna i spetsen på skon och jag inser att jag nog kommer tappa naglarna. Men jag tänker också att det är värt det! Vid 30 km börjar jag kriga. Det är varmt och det är tufft. Jag ser hela tiden 3.45-farthållarna framför mig och det håller mig nöjd. När det är 5 km kvar räknar jag på att om jag håller 6-mintempo de resterande km så kommer jag slå mitt pers. Jag tänker minsann inte springa i 6-mintempo, men tanken gör mig lugn. Jag känner att jag kommer klara det. När det är 1,5 km kvar är jag slut, och föreställer mig sträckan mellan hemma och ICA som är lika lång, och tänker att det är ju easy-peasy att springa. När det återstår 1 km föreställer jag mig 2,5 varv på en löparbana, och det är ju lätt som en plätt. Sedan kommer jag in på stadion och det är mäktigt. En blick på målgången och jag ger de sista krafterna. Min klocka stannar på lite drygt 3.45, men jag är inte besviken eftersom jag inte hade som mål att komma under 3.45. Men när jag ser min officiella tid är den flera sekunder bättre, och jag är sjukt nöjd med att ha klarat ett mål som jag inte ens har satt! Efter målgång får vi promenera en liten bit till Östermalms ip och det är en social promenad. Man delar med sig av sina erfarenheter och gratulerar varandra till prestationerna. Sedan kommer en trappa in på stadion och där går det väldigt mycket långsammare! Många håller sig krampaktigt i räcket och går försiktigt ner, men jag klarar faktiskt av att gå med rätt så lätta steg. Jag tackar min styrketräning för det! Efter loppet ringer jag mamma som har åkt med mig upp och spenderar veckan hos sin bror och svägerska. Vi hittar inte varandra vid målet men ses vid mitt hotell och det är härligt att ha mamma med som grattar till min prestation! Jag har funderat på varför jag mår så bra av att hela tiden spring snabbare och snabbare. Jag tror det har att göra med ålder, och att jag på detta sätt visar att jag minsann fortfarande är i form. Och visst är det underbart att få säga att jag är 47 och och i mitt livs bästa form! Till slut: de där tånaglarna som kommer trilla av under sommaren - de kommer vara en påminnelse om min fantastiska prestation. Och nu är jag redo för ett flackare maraton. Vi ses väl i Köpenhamn den 5 maj 2024? Pers-G&T. Jag kom på plats 401 av 3441 kvinnor i mål, och plats 59 av 437 kvinnor i min åldersgrupp :)
1 Comment
Leave a Reply. |
Archives
May 2022
Categories |