Igår var det det tionde Midnattsloppet i Malmö, och jag har sprungit alla! Som tack för det fick jag en blå tröja i stället för den illgula. Vi var 60 st som sprungit de första 9 loppen och fick uppmaningen att fortsätta springa i minst 10 år till. Utmaningen tagen! Det var lite roligt att gå runt i den blå tröjan. Jag kände lite samhörighet med de andra med samma tröjfärg och förstående blickar utbyttes: vi är lite bättre än alla andra här :) Kjell och Matteo var med och hejade i år, och det var ju tur! På tåget på väg mot Malmö kom mejlet att starten var uppskjuten 30 min pga. krock med någon konsert. Kjell och Matteo fick hålla mig sällskap på Stortorget en halvtimme extra! På Midnattsloppet får man ett armband där det sår vilken startgrupp man är i, och om man betalt för att få medalj (vem vill inte ha medalj?!) fick man ett till. Och så fick man ett tredje som kvitto på väskinlämningen. Handleden blev fullt utsmyckad! När starten gick fick jag loppkänsla! Jag hoppade och dansade i startfållan och var taggad när jag sprang i väg. Jag hade bestämt mig för att inte försöka slå mitt pb eftersom jag varit skadad hela sommaren. Men jag ville också springa så snabbt som möjligt utefter mina möjligheter. Bansträckningen var delvis ny för i år, och jag vet inte om jag gillade den. Första rundan gick genom Västra Hamnen och där var det knappt någon som hejade, förutom några som stod på sina balkonger och tjoade. Men jag tänkte att i Kungsparken, där brukar alla stå och heja! Men där var det också rätt tomt. De som stod där hejade bara på ”sina” och tittade tomt på oss andra. Som tur var stor Kjell och Matteo på några platser runt banan och hejade på mig, så att jag fick lite pepp! När vi nådde Möllan då kom publiken i gång! Alla hejade på alla och det var feststämning, så som det har brukat vara på Midnattsloppet. Nu fick jag lite extra energi till de sista kilometerna. Vid Triangeln fick jag några hejarop från Anna och Fredrik, och det är extra kul när man oväntat hör sitt namn :) Upploppet var lika bra som det brukar, och i år extra kryddat med politiker från valbodarna på Gustav Adolfs torg. Jag satsade på att komma in under 50 min, och sprang in på 49:45, min tredje bästa Midnattsloppstid, och det får jag vara nöjd med! Efteråt fick jag dock ont i båda hälarna, och blev påmind om att min plantar fasciit inte är borta. Jag har lite ont i dag också, men det kommer snart gå över. I mål fick jag min medalj och en tandborste :D Jag kom på plats 9/109 i min åldersgrupp, och på plats 46/739 kvinnor. Om jag hade klarat mitt pb hade jag kommit på andra plats i min åldersgrupp. Det satsar jag på till nästa år!
Jag hoppas att Malmöborna under de senaste två åren med digitalt Midnattslopp bara tillfälligt har glömt hur roligt det är att vara ute och heja, och att de nästa år kommer tillbaka med full kraft, så att Midnattsloppet Malmö fortsätter vara ett fantastiskt roligt stadslopp!
0 Comments
Shit, vad jobbigt det var att springa idag! Visserligen har jag inte sprungit i snabbt tempo sedan Köpenhamn marathon, men ändå! Jag hade ingen plan på hur snabbt jag ville springa idag. Jag har ju tänkt att persa på 10 km i år, men visste att det inte var läge idag. Jag kollade upp min tid på Lundaloppet och tänkte att om jag slog den skulle jag vara nöjd. Men jag hade ingen koll på vilket tempo det var, så under loppet hade jag noll koll på om jag verkligen skulle slå Lundaloppstiden. Loppet började bra och jag kunde skymta 45-minballongen framför mig. I början i alla fall :) De första km gick rätt så snabbt och jag tyckte att jag hade kommit in i en bra lunk. Men det varade inte länge! Efter 4 km var jag redo att kasta in handduken, men bestämde mig för att kriga. Efter det var det bara uppförsbacke, i alla fall mentalt! Jag bestämde mig för att aldrig mer springa och funderade på vad jag skulle börja träna istället. Gym, kom jag fram till. Gymträning 4 ggr/vecka tyckte jag var en bra ersättning för löpning just då! Sedan kom tröttheten och väggen! Jag har inte varit så nära väggen på ett 10 km-lopp, och trodde ett tag att jag skulle kollapsa i mål. Men jag stod upp! Publiken på loppet måste varit världens tråkigaste! De få som stod längs banan hejade bara på "sina" löpare. Det blev lite bättre när vi sprang förbi uteserveringarna vid Lilla Torg och Gamla Väster, men de gav inte särskilt mycket energi. Vid 8 km vände det lite, och jag fick lite fart igen. Tanken på att det bara var 2 km kvar var skön! När jag skymtade målet lyckades jag spurta lite, men jag såg inte mållinjen. Inte förrän jag fick en medalj om halsen förstod jag att jag var i mål och kunde stänga av klockan. Konstigt ändå, att inte ha en ordentlig målgång. I mål kollade jag upp min tid och blev ganska glad. Jag sprang 11 s långsammare än mitt pers, och det utan att ha tränat specifikt för 10 k. Men tanken slog mig ju att om jag hade vetat att jag var så nära perset hade jag kanske kunnat springa lite snabbare. Fast jag tror det knappt! När jag tittade på klockan så sa den att jag sprang i z5 54 % av loppet, och det förklarar ju att jag typ trodde jag skulle dö. Jag hade sällskap av löparkompisen Karolina på väg in och hem, och på hemvägen pratade vi om lopp vi ville springa i framtiden. Det kommer alltså inte bli 4 gympass i veckan för mig, utan jag kommer fortsätta med löpningen ett bra tag till. Skönt! Sammanfattningsvis: fruktansvärt jobbigt lopp, men glad att jag lyckades med en bra tid! Och jag satte överraskande nytt pers på 5 km, tjoho! Tanten kan än :)
Tänk att man kan vara 46 år och vara i sitt livs form! Det är jag nöjd med! Uppladdningen för loppet började igår kväll, på restaurangen Italo Disco. Enkel och grymt god italiensk mat - så ska man ladda dagen innan ett maratonlopp! När jag vaknade i morse kände jag lite huvudvärk, och jag hade givetvis ingen huvudvärkstablett med mig. Jag misstänkte att det kunde vara lite anspänning inför loppet, och det var det nog, för det försvann så fort jag började springa! Jag kom till startområdet ca 45 min innan starten, och all den tiden fick jag lägga på att stå i toakö. Det kvittar liksom hur många gånger man gått på toa på hotellet, en sista tur till toan innan starten är nödvändig! Så jag hann inte med så mycket uppvärmning, förutom några bensvingar i toakön, men det visade ju sig fungera bra det med. Mitt första maratonlopp var i Köpenhamn år 2017. Jag minns att jag då fällde ett par tårar i starten, för jag var så glad att få springa. Det blev inga tårar i starten idag, men nästan. Att få stå tätt ihop med en massa linimentluktande främlingar är ju något jag saknat! Jag var lite nervös inför vädret idag. Prognosen sade mestadels sol och upp till 17 grader, men stora delar av loppet var skuggade av höga hus, så det var faktiskt riktigt skönt väder. Det var rätt tufft att springa idag. Redan efter ca 8 km kom tvivlen. Varför gör jag detta? Jag kan ju lika gärna kliva av. Men så vet jag ju också att det euforin och runner's high kommer senare i loppet, och valde att springa vidare. Jag fick också säga till mig själv att det är klart att det är tufft eftersom jag aldrig sprungit maraton så snabbt innan. Redan vid 20 km började jag känna att benen stumnade, och det är ju inget vidare bra tecken. Men med lite mer vatten, energigel och lite banan så löste det sig snabbt. Och mellan km 22 och 23 kom något som jag sett fram emot i loppet - kören! Det är en fantastiskt energigivande kör, och när jag sprang förbi dem applåderade jag dem, de applåderade mig tillbaka och körledaren gav mig en high five. Där fick jag energin tillbaka! Senare i loppet sprang vi inne i stan. Gatan var trång och det stod publik på båda sidorna. Publiken hejade och applåderade så att jag fick gåshud och nästan började gråta. Ja, det är mycket känslor i ett maraton! Jag började nästan också gråta när jag såg en blind man springa med sin ledsagare, och när en man i publiken höll upp ett plakat där han friade till sin flickvän. Jag hade bestämt mig på förhand att starta med farthållarna som skulle komma i mål på 3.50. Jag tänkte att så länge inte 4 timmars-farthållarna kommer ifatt mig så är jag ju lugn. I starten var jag rätt långt ifrån farthållarballongerna, men när det var ca 10 km kvar var jag ifatt dem. Eftersom de hade startat rätt långt framför mig tänkte jag att det skulle räcka att hålla mig tätt bakom dem för att klara 3.50. När den tanken slog mig så gjorde jag om mitt 3.55-mål till 3.50. Men vid 7 km kvar var jag tvungen att kissa, och även om jag kissar snabbt så tar det 30 s, och på den tiden hinner farthållarna långt bort. Men jag bestämde mig för att jag skulle komma ifatt dem, och att det inte skulle vara några problem att springa in 30 s på 7 km. Och det visade sig att det inte var några större problem. Jag kom ifatt dem och tänkte att jag ju lika gärna kunde springa om dem, och ökade tempot. Först då gick det upp för mig att jag skulle klara 3.50. Jag sprang på de sista km och kom in på 3.48.17, en bra bit under mitt initiala mål på 3.55. Mitt förra pers var på 3.57.20 och det var på ett virtuellt maratonlopp jag sprang i Kävlinge för exakt ett år sedan. Jag har alltså slagit mitt pers med 9 min och 3 sek på bara ett år. Mitt första maratonlopp fick tiden 4.32.17, så på 5 år har jag förbättrat min tid med 44 min :) När jag kom i mål tänkte jag att nu behöver jag ju inte springa fler maror för att försöka slå min tid. Men Kjell frågade mig om jag inte var sugen på att komma under 3.45 nu. Men den karamellen får jag suga lite på! Det är så mysigt att vi har gjort det till en tradition att göra maratonhelgen till en familjehelg i Köpenhamn. Kjell och Matteo är med och vi bor på hotell och äter god mat. Och det är en stor support att ha dem som publik under loppet! Men trots att vi går igenom precis var de kommer stå, så glömmer jag hela tiden, och det kommer som en trevlig överraskning när de står och hejar på mig! Efter loppet tog vi tåget hem, och jag var så hungrig! Jag funderade på att stanna på Köpenhamn H eller Malmö C, men det kändes som om det enda som skulle mätta tillräckligt var hamburgare, och det var jag inte sugen på. Jag satt och funderade på vad jag var sugen på och kom fram till ärtsoppa! Så Kjell gick in på Coop och köpte 1 kg ärtsoppa til mig och jag år upp allt! Det mättade, men någon timme senare var jag hungrig igen, så då blev det pasta. Det är detta som gör att jag inte går ner i vikt av att springa :D Nästa vecka står det valfri träning i programmet, förutom löpning, och det kan nog vara rätt så skönt. På tisdag ska jag träffa min coach Axel på Aktivitus i Malmö och gå igenom loppet. Jag är honom djupt tacksam eftersom det är hans träningsupplägg som har gjort att jag klarat mitt mål! Så klart tillsammans med min kämparglöd, styrketräning och kanske också den dagliga yogan :) Snart börjar träningen mot nya mål! Åh, så kul att få springa stort lopp igen! När jag vaknade på morgonen var jag faktiskt lite nervös, lite så där lopp-nervös som man kan bli. Och ändå var ju detta "bara" ett träningslopp, och inget jag specifikt tränat för.
Men all den där nervositeten släpper ju när man till slut står på startlinjen! Jag ställde mig vid 50 min-ballongen, men visste ju egentligen inte hur snabbt jag skulle klara att springa. Jag har ju tränat för maraton, och inte 10 km! På startlinjen träffade jag en kollega och vi stod och snackade bort tiden lite fram tills dess att startskottet gick. Trångt i början trots att jag stod först i 50 minutersgruppen, men jag kunde ändå springa på rätt bra. De värsta partierna var där det var småstensgrus, och det kändes som om man skulle åka baklänges i uppförsluten. Jag försökte tänka på vilket underlag det är på Köpenhamn maraton men kunde inte minnas att det var något så hemskt underlag där. Hoppas jag har rätt! Hur kan det vara så att hela Lund är fylld med uppförslut? Inga stora backar, men likväl stannade de upp farten lite. Och trottoarkanter och parkerade bilar stod i vägen, men å andra sidan är det ju sådant som hör hemma i ett stadslopp :) Tiden gick snabbt under loppet och kilometerna bara tickade på. Jag sprang bland människor som flåsade på rejält, och jag var nöjd med att min andhämtning faktiskt var ganska normal. Betyder det att jag skulle sprungit snabbare? Nåja. Till slut var det en funktionär som skrek "Nu är det snart bara 1 km kvar!" och då ökade jag lite. Jag försökte också få med mig lite medtävlanden, men jag fick mest av grymtande läten tillbaka. Jag får faktiskt lite extra energi av att känna att jag har mer energi kvar än mina medtävlanden! Väl inne på idrottsplatsen sprang jag på de sista 200 m och såg klockan vid målgången, Den närmade sig 50 minuter och jag ville ju klara det, så jag ökade farten lite till där. I mål insåg jag ju att det var tiden för när startskottet gick, och att jag klarade mig väl under 50 min med måltid på 49:02. Jag hade nog hoppats på en minut snabbare, men jag är nöjd! Att en vecka innan maraton dra en baksida eller något vore superdumt! Och så har jag två millopp kvar den här säsongen, Malmöloppet och Midnattsloppet, och tills dess ska jag vara lite mer 10 km-tränad :) Jag kom på plats 70 av 596 kvinnor som gick i mål. Det motsvarar topp 12 %! Inte så illa pinkat för en 46-åring :) Idag var det dags för säsongens första lopp, och traditionsenligt sker det i Furulund! Vädret var på vår sida, vilket var bra eftersom jag var anmäld till två lopp, först ett varv på den 6,5 km långa banan, och sedan två varv på densamma. Det är detta som kallas att göra en Nils. Det ska inte förvecklas med att göra en Maria. När jag var yngre innebar det att boka in en helg där jag bestämde mig för att inte göra något med än att ligga på soffan och pilla mig i naveln och läsa böcker. Lite tvärtemot att göra en Nils, faktiskt! Det var så kul att träffa löparvänner på startområdet! Jag har saknat att mingla Jag värmde upp lite grann, och sedan ställde jag mig i startfållan, och var anmäld till den första, och snabbaste, startgruppen. Dumt, kan tyckas, för det är svårt att hålla nere tempot när alla andra runt omkring en springer snabbt! Och då tyckte min hjärna plötsligt att jag kanske skulle försöka slå mitt pers på Stävie trail-banan, och det var ju en jättedum tanke. Men ju närmare målet jag kom så insåg jag mer och mer att jag nog skulle klara det och öste på. Och jag klarade det! I mål hade jag 10 minuter på mig att vila upp mig lite, ladda om och byta nummerlapp, vilket var lite tight. Men hade jag sprungit långsammare hade jag ju haft ännu kortare tid! När nästa start gick var jag inte jättepepp, kan jag väl erkänna. Än en gång startade jag i den första och snabbaste gruppen, men den här gången med lite trötta ben. Så rätt snart hade hela startgruppen sprungit ifrån mig och jag var helt ensam tills nästa startgrupp kom ifatt mig. Det var rätt skönt att springa runt själv där i skogen ett tag, och inte påverkas av alla andras tempo. Jag tror att jag såg lite trött ut, för flera löpare peppade mig när de sprang förbi mig. ”Det ser bra ut, tjejen!” ”Vad snyggt du tog den backen!” ”Du är en kämpe!” Jag förstod ju att sådant säger man bara till de som ser ut att ha det lite tufft, och jag ville skrika tillbaka till dem att jag faktiskt hade sprungit ett helt varv mer än dem. Men de sprang förbi så snabbt att det hann jag inte
Det blev rätt så tungt under slutet av det första varvet på det andra loppet. Jag började tänka på att jag har ett maraton om 10 veckor och att jag inte alls känner mig redo för det. Jag funderade på om vi kanske skulle åka över till Köpenhamn i alla fall och bara ta hotellövernattningen och strunta i loppet, men jag insåg ju att så kan man inte göra! Jag längtade också lite efter lite platt asfalt när jag sprang runt där i skogen. Inte för att Stävie-banan är särskilt kuperad, men den var lite lerig på sina ställen. Något jag insåg var dock att jag är nöjd med mitt beslut att inte springa Idre fjällmaraton i år! Sista varvet gick på vilja och jag blev glad varje gång jag såg en kilometerskylt. Efter km 2 tyckte jag att det tog lång tid innan km 3-skylten kom, och jag fantiserade om hur skönt det skulle vara om den skylten hade försvunnit och att det skulle stå 4 på nästa skylt. Givetvis hade ingen slarvat bort km 3-skylten under loppet. De sista kilometerna gick bra och jag fick upp farten lite och jag kunde spurta in i mål. Nu i efterhand inser jag ju att det var jättekul att springa, trots att jag alltid under lopp ifrågasätter varför jag gör detta. Men att få ha känslan av att få persa på säsongens första lopp är underbart! Visserligen på en distans som är kortare än vad jag brukar springa, men ändå Så, nytt pers på Stävie-banan är 34:55, vilket placerade mig på en 17e-plats av 138 startande kvinnor. På 13 km var jag långt från mitt banrekord, men då hade jag ju inte sprungit 6,5 snabba km innan, så jag är nöjd. Efter att ha inlett året med lite dålig löpmotivation var det här ändå en bra formcheck! I september 2019 anmälde jag mig till mitt första Helsingborg marathon, och nu, knappt 2 år senare fick jag äntligen springa det! Jag bestämde mig för att ta med mig mannen och sonen (ja, de var med på det också!) och sova på hotell dagen innan loppet. Det är skönt att vara på plats och slippa stressa innan loppet. Dessutom kan man ju passa på att vräka i sig av allt som finns på frukostbuffén utan att känna sig tung och otymplig i kroppen resten av dagen. All energi är välbehövlig inför ett maraton! Redan på fredagen började jag känna mig pirrig inför loppet. Hade jag packat allt som behövdes? Vilken pacer skulle jag följa? Hur kommer det att gå? Nummerlappen hämtades och som VIP-löpare fick man ett glas alkoholfritt bubbel, och det är ju alltid en bra uppladdning! VIP-löpare blev man genom att anmäla sig tidigt till loppet, och visst låter det tjusigt? Förutom bubblet vid nummerlappshämtningen kom andra, betydligt viktigare förmåner! Den allra viktigaste förmånen var VIP-toaletterna vid starten! Jag kan gå på toa typ en miljon gånger innan start, och det är stressande att stå i långa köer. Nu kunde jag 10 minuter innan startskottet gå på toa en sista gång utan stress. Fantastiskt! Man kunde också lämna in sin väska i starten och få den transporterad till målet, kanske hela 500 m bort. Men varje steg man sparar in är viktigt! I startfållan kände jag mig helt euforisk! Solen sken från en blå himmel och det var lagom varmt, ca 17 grader. Jag var bland andra människor och löpglädjen bland alla deltagarna var påtaglig. Vi var många som varit svältfödda på lopp. När starten gick kändes det nästan som starten på mitt allra första maraton, maj 2017 i Köpenhamn. Då var jag så taggad att jag grät en skvätt, och nu var jag rörd och tagen av situationen. Jag valde att springa med gruppen som hade 4:00 som sluttid, och tänkte att om det inte funkade kunde jag släppa på farten lite. Det är ju trevligt att springa i grupp! Det finns många att prata med och många löparhistorier att lyssna på. Jag pratade med en kille som hade sprungit banan ca 25 gånger, och han berättade hela tiden vad som skulle komma på banan. Han höll humöret uppe hos sina medlöpare. Sedan sprang jag växelvis med en man som berättade att han sprang sin första mil för ett knappt år sedan och som sedan fått feeling och börjat träna inför maraton. Så härligt att höra! Efter några kilometer sprang vi förbi en massa barn som ville high-fajva, och där och då fanns inte corona för mig, och jag high-fajvade så många jag kunde. Åh, vad jag har saknat high-fajvande under lopp! Det var mycket folk ute på banan som hejade och varje gång fick jag mer och mer energi. Vid ca 12 km fick jag höra mitt namn för första gången och jag såg en före detta guidekollega stå och heja på mig. Vilken energi det gav! Sedan var det fler som ropade namnen på oss löpare, och det gör verkligen skillnad! Även om det är en person som inte känner mig och som inte vet något om mig, så ger det massa energi att höra ”Maria, du ser stark ut!” eller ”Heja, Maria, du klarar detta!”. Så om ni någon hejar på ett lopp där deltagarna har nummerlapp med namn, heja på dem! Ropa ut vilken floskel ni vill, vi som löpare suger åt oss i alla fall! Det var fantastiska pacers som ledde 4:00-gruppen. Några sprang lite längre fram, och sist var det en som stannade vid varje km-markering och berättade hur många minuter och sekunder vi hade till godo för att klara 4:00-målet. Underbart! Jag höll ihop med gruppen fram till ca 30 km, där jag för första gången i min maratonkarriär stötte på den berömda väggen. Jag tvivlade på om jag skulle klara det, och tänkte att jag kanske skulle behöva gå ett tag. Men jag valde att springa på, om än lite långsammare, och såg sedan 4:00-ballongerna försvinna bort. Men jag tänkte på vad jag hade bestämt: att inte prestera på detta lopp. Jag hade hört att efter Sofiero så skulle det bara vara lätt att springa, och som jag längtade dit! Och det var ju rätt. Efter Sofiero kände jag att målet var nära och där fick jag tillbaka min energi. Där började också människorna runt banan ropa saker som ”Nu är det inte långt kvar!” eller ”Nu ser du snart målet!”. Och jag ville ju bara till upploppet, det vackra upploppet längs med havet. Där kände jag mig som en världsstjärna med människor som ropade mitt namn och hejade fram mig hela vägen in i mål. Rysningar! I målet träffade jag några medtävlande och även några jag träffat på andra lopp. Jag tackade en av farthållarna för en bra insats och hon gav mig en kram. Jag kramade en främling utan att tänka på corona – det är tecken på runner’s high! Jag hade kunnat mingla runt i målgången hur länge som helst, men Kjell och Matteo stod ju och väntade på mig utanför stängslet och ville gratulera mig, så jag stannade inte kvar så länge. Det serverades alkoholfri öl, och det var det godaste lilla glaset öl jag druckit på väldigt länge! Förutseende som jag är tog jag med mig badkläder för att kunna bada efter loppet. Det var härligt och friskt i vattnet, och en perfekt avslutning på loppet.
Men, hur gick loppet då? Jag kom in på 4:02:12, vilket är mitt näst snabbaste maraton. Inte illa för att inte satsa, tycker jag nog :) Jag kom på 55e plats av 185 startande kvinnor, och det är ju en topp 30 %-placering. Och efter loppet kändes kroppen bra. Efter mitt första maraton var varje trottoarkant ett hinder att klara av, men efter det här loppet känner jag mig inte alls stel. Jag kan gå i trappor och sätta mig på stolar utan problem. Visst har jag lite träningsvärk idag, men jag känner mig oförskämt pigg. Det är en bra formkoll så här i slutet av loppsäsongen, tycker jag! Man måste säga att jag hade största möjliga otur inför loppet. Två dagar innan skadade (bröt?) jag min lilltå. Den blev blå och svullen och det gjorde ont bara att ta på strumpa. Men på 1177.se kan man läsa att ”om du har brutit en tå finns det ingenting du kan göra för att påskynda läkningen. Benbrottet läker av sig själv oavsett om du använder foten eller inte. Tränar du kan du fortsätta med det, men kanske inte lika intensivt.” Och jag hade ju inte planerat att springa mer än i pulszon 2, så ingen intensiv träning Så jag bestämmer mig för att trotsa tån och springa loppet. Men sedan kommer ju väderprognosen om regnovädret från söder, som faktiskt till och med får mig att drömma mardrömmar om hur dåligt loppet går. Jag hade då inga höga förväntningar på många varv, utan såg mest fram emot att få springa lopp. Karolina och jag får upp våra tält under ett regnuppehåll och får sedan sitta där och vänta på start medan regnet öser utanför. Det regnade från och till de första 5-6 timmarna, men oftast var det bara duggregn. I tältet hade jag torra tröjor, men det var ju inte lönt att byta eftersom tröjan skulle bli blöt redan i startfållan. Men man vänjer sig vid att springa i blöta kläder och skor! Efter några varv kände jag inte av tån alls, och blev mer och mer besluten att faktiskt satsa på 100 km. Jag tänkte att om jag inte gjorde det nu skulle jag behöva göra ett nytt försök nästa år, och det kände jag mig inte särskilt sugen på. Så jag gjorde det bästa av situationen och hade roligt nästan hela tiden! Jag kom inte in i några svackor och det fanns en massa trevliga medlöpare, såväl gamla kändisar som nya. Det blir mycket löpsnack i spåret, men även lite filosofiska tankar om löpning. När man springer lopp av Sweden Runners håller arrangörerna Petra och Marcus Ekenstierna + funktionärer energin på topp. De spelar musik och kommer med glada tillrop. När man gjort distansrekord ska man ringa i en klocka och Petra skriker ”Distansrekord!” och alla jublar och applåderar. Det var inte lika livligt att göra distansrekord mitt i natten, men mer om det sen! Varvet som startar kl 22 är det obligatoriskt att ha pannlampa. Vissa delar av banan är upplysta, men andra går på små slingriga stigar i skogen och då är pannlampa nödvändig. Vi det laget är deltagarna inte så många (vi var 24) och rätt så utspridda, så man springer en hel del själv. Lite läskigt, kan tyckas, men vid det laget hade man ju lärt sig banan utan och innan. Under dessa nattvarv är det inte lika livligt i start- och målområdet. Ingen hög musik spelas och speakern viskar nästan. Det blir lite meditativt och mysigt! Precis innan varv 13 får jag ett meddelande från min bror om att han är på plats, och jag blir så glad! Han har alltså kört 7 mil för att heja på mig! Jag springer (faktiskt med lätta steg) fram och hälsar, och sedan är det dags att starta. Nästa varv, mitt näst sista, springer han med mig och det var skönt att ha någon att prata med. Sista varvet blandades glädje med vemod. Ena stunden tänkte jag ”Yay, den här sträckan kommer jag inte springa mer idag!”, medan jag andra stunden tänkte ”Nu får jag inte springa här med idag.” Men glädjen av att vara klar vann över vemodet. När jag kom i mål försökte en funktionär få mig att fortsätta, men jag var stensäker. Mitt mål var uppnått och jag var mer än nöjd. Jag fick försiktigt ringa i distansrekord-klockan och speakern viskropade i micken. Inte samma känsla som med en massa folk på området, men likväl en underbar dito. Min man kom och såg mig gå i mål och fick hjälpa mig packa ihop mina saker. Det fanns liksom inte en chans i världen att jag skulle kunde krypa in i tältet för jag nådde inte marken. Han fick hjälpa mig bära sakerna till bilen och sedan duscha av mig i badkaret. Att gå ner till duschen i källaren var det inte tal om. ”Runners don’t die; they only smell like it.” Jag tror att han kunde relatera till det Målet var ju att springa 100 km, och jag hade ingen tanke på att få en bra placering. Hade jag fortsatt ett varv till i hyfsad fart hade jag kunnat placera mig som andra dam, nu kom jag trea av 56 startande damer. Och jag kom 12a totalt av 142 startande. Det är en grym boost för självkänslan att ha sprungit längre än så många fantastiska löpare. Men allra mest är jag stolt över att ha sprungit 100 km med ett leende på läpparna! *Backyard Ultra Sydkusten. Backyard ultra: man springer en bana på 6,7 km och starten går varje heltimme. Om man är i startfållan när starten går är man med, annars har man åkt ut. Man har tiden mellan målgång och start på att vila i sitt tält, byta kläder, äta eller gå på toa. Vinner gör hen som springer ett helt varv efter att tvåan hoppat av. Världsrekordet innehas av britten John Stocker med 81 varv, alltså 542,7 km. Omänskligt!
foto: Stävie trail
Årets första icke-virtuella lopp! Åh, underbart! Men jag insåg att jag nästan hade glömt hur man förbereder sig inför ett lopp… Jag tänkte inte på vad jag åt och drack kvällen innan och frukosten var inte minutiöst planerad. Jag hade visserligen lagt fram vad jag skulle ha på mig och vad jag skulle ha med mig, men de sista detaljerna saknades liksom, såsom filt att sitta på under parasollet. Nåja, det gick ju bra i alla fall! På förra årets upplaga av Stävie Frontyard (och den första!) hade jag precis blivit bra i höften och siktade inte högt alls, utan jag var bara glad att få springa igen. Så i år visste jag ju att jag skulle göra ett pb på detta lopp. När jag så kom in efter tredje varvet var jag så nöjd med mitt pb att jag triumferade ut detta till tävlingsledningen, Anna och Fredrik. Men de tillrättavisade mig direkt och sa att de hade peppat mig att springa 4 varv förra året. Tänk vad man glömmer fort! Så det var bara att springa ut igen, fast det hade jag ju planerat också. Jag höll planen jag hade tänkt. Eller här var det kanske inte så mycket jag som tänkt, utan min coach och min naprapat. Coachen sa att jag skulle springa 15-21 km och naprapaten tittade lite förebrående på mig när jag sa att jag inte skulle springa mer än 21 km. Så jag höll det för säkrast att hålla mig till 21 km så att min fot håller sig frisk och hel till resten av säsongens lopp. Jag måste nog säga att jag ändå var rätt glad att jag hade en maxgräns att förhålla mig till, för det var supervarmt igår! Stävieskogen gav stundom lite skugga, men solens strålar märktes av. Jag var glad att jag på morgonen kom på att jag skulle ta med mig min handhållna vattenflaska som jag köpte till vårens maraton. Den blev välanvänd! Jag älskar att springa stora lopp med många människor och en massa som händer. Men jag älskar också de här mindre, lokala loppen med färre människor. Det var ett proffsigt arrangerat lopp (som vanligt) och det var underbart att vara ute och springa bland och med människor igen. Det stod till och med några människor och hejade längs banan, och då fick jag gåshud. Och hur många lopp får man jordgubbstårta på när man kommer i mål? Det är höjden av lyx! Så, efter 7 varv cyklade jag nöjt hem, med hel fot, och nu planerar jag fler varv nästa år, och önskar några grader svalare väder. Årets första lopp! Och nej, jag har inte varit i Bryssel och sprungit lopp idag. Det var ett virtuellt lopp anordnat av Virtual Runners. Jag hade mätt ut en bana här i Kävlinge på lite drygt 6 km, och på den sprang jag 7 varv :)
Detta var mitt fjärde maraton och jag hade bestämt mig för att komma under 4 timmar för första gången. Till min hjälp hade jag min fantastiske coach på Aktivitus i Malmö som hjälp och stöttat mig för att jag ska klara detta. Och jag klarade det! Jag hade nog hoppats på bättre marginal (kom i mål på 3:57:20), men jag är supernöjd. Det började bra. Planen var att jag skulle springa i 5:30-tempo och då ha några minuter tillgodo. De första varven gick enligt plan och jag låg inte många sekunder ifrån 5:30-tempo. Men sen började kroppen säga till lite, och jag fick lite kramp i en vad och lite ont i ett knä. Detta gjorde ju att jag fick sakta mer lite, och då var jag glad att jag hade minuterna till godo! Vartannat varv sprang jag själv med handhållen flaska och vartannat varv cyklade Kjell med mig med flaska i cykelkorgen. Trevligt med sällskap, även om han var mer sällskap till mig än vad jag var för honom! Han sade vid ett tillfälle att han var kall om händerna och jag svarade att det var minsann inte honom det var synd om. Hrm, långlöpning kan locka fram lite mindre trevliga sidor :) Det är rätt skönt med en varvbana för det är så lätt att räkna ut hur långt man har kvar. Och för mig sitter allt i huvudet. På varv tre tänkte jag att jag på nästa varv skulle nå hälften, och sedan var det ju bara hälften kvar. Och sedan på varv 5 så tänkte jag att det bara var 2 varv kvar (=12 km) och det är ju ingenting. Huvudet försökte övertyga kroppen om det i alla fall! Något som också är kul med varvbana är att man springer förbi samma hus och samma människor några gånger. Idag var det en kvinna som under mitt sista varv frågade "Men hur långt ska du springa egentligen?" och det är rätt kul att kunna svara att man springer maraton! Kjell var med på sista varvet och hade kontakt med min mamma och son som stod hemma på uppfarten och väntade på min målgång. Och målgången timades så att den blev precis utanför huset, så de fick vara med. Jag tror att jag fick till min uppladdning bra den här gången. Igår kväll drack jag juice och vätskeersättning och åt salta chips, och imorse drack jag juice och vätskeersättning och åt mannagrynsgröt och vitt rostbröd. Och jag behövde bara stanna och kissa en enda gång. Jag tror inte jag har sprungit maraton utan att stanna minst tre gånger! År 2017 sprang jag mitt första maraton och kom in på 4:32:17. Då var jag inte särskilt trött när jag kom i mål, för jag visste ju inte hur mycket jag skulle kunna ta i. De två följande maratonloppen sprang jag på 4:08:23 och 4:06:08, och idag förbättrade jag alltså mitt personbästa med 8 min och 48 s. Och ja, jag vet att man inte ska jaga tider hela tiden, men det är grymt skönt att som nybliven 45-åring springa snabbare än jag gjort tidigare! Imorgon har jag utvärderingssamtal med min coach, och så ska vi börja planera för årets resterande utmaningar. Först på tur är Stävie Frontyard, och sedan kommer Backyard Ultra Sydkusten, Midnattsloppet och Helsingborg Maraton. Det kan nog bli en bra löpsäsong, det här! Stort tack till min älskade man Kjell för support och vätskehantering, och till mamma och Matteo som stod för glada tillrop. Alltså, detta trodde jag ju inte, att jag skulle kunna springa maraton i år. Året började med stressfraktur i foten och höftont, och jag kom inte upp i någon mängdträning förrän i juli. Dessutom har jag inte hängt på gymmet utan bara tränat lite halvt ostrukturerat. Så helgens maraton gjordes på gamla meriter!
Det är en ovanlig känsla att springa maraton på hemmaplan. 40 min innan start (jag hade bestämt mig för att starta kl 8.00) hade jag inte ens klätt på mig, och hade knappt bestämt mig för vad jag skulle ha på mig. I vanliga fall lägger jag fram allt dagen innan och har en tydlig plan för energiintag. Men nu fick jag istället bestämma helt själv vad jag skulle äta och dricka under loppet, vilket ju var en fördel. Ett par minuter över 8 sprang jag iväg, påhejad av min man Kjell och min son Matteo. Jag hade mätt upp en bana på 6,03 km, och 7 varv på den blir ju 41,21 km. Perfekt! Och i detta fallet gillar jag faktiskt varvbanor. Jag visste att var sjätte km skulle jag springa förbi hemmet med mitt energibord och toalett utan kö! Dessutom går det väldigt lätt att räkna till 7, och varven gick rätt så snabbt, faktiskt. Jag började loppet med hybris. Jag tänkte att om jag ökade min runda lite, så skulle loppet sluta ett par km innan hemmet, och då skulle jag kunna passa på att springa 45 km. Den tanken fanns med mig under de första två varven, och sen tog jag mitt förnuft till fånga och bestämde mig för att INTE utmana ödet. Det skulle bli 42,2 km och inte ett steg till! Vid varv tre kom min mamma och hejade på mig, vilket var väldigt roligt! Det var också under varv tre som jag började bli lite trött i benen och jag funderade på varför jag inte hade styrketränat mer. Jag började tänka på att under nästa varv, varv 4, skulle jag ha sprungit hälften, och det kändes skönt. Dessutom skulle Kjell springa med mig under varv 4 och hålla mitt humör uppe. Varv 5 sprang jag på egen hand, och tänkte att under nästa varv skulle jag kunna tänka att nästa varv skulle vara det sista. Man kan tycka att jag borde leva mer i nuet, men under ett långt lopp är det skönt att se att slutet närmar sig! Under detta varv såg jag också i appen att min beräknade sluttid låg på 4:03, vilket är 5 minuter snabbare än mitt bästa maraton. Egentligen hade jag inte tänkt att satsa på att prestera, mer än att komma runt, men det där fick ju mig att få upp förhoppningar om nytt pb. Kjell följde med mig på andra halvan av varv 6 och sedan på sista varvet. Jag var inte så pratglad då, men det var skönt att springa med honom. Jag började så klart fundera på vad min sluttid skulle bli, men det var svårt eftersom Stockholm maraton-appen och klockan inte visade samma sträcka. Som tur var visade appen att jag sprungit längre än vad min klocka sa! När rösten i appen sedan sa att det var hundra meter kvar spurtade jag och klockan stannade på 4:06, 2 minuter snabbare än Köpenhamn maraton förra året! Nöjd och glad lunkade jag stelt hem de sista meterna och Kjell gjorde lunch till oss. Fantastiskt att vara hemma direkt efter ett lopp! Men trots fördelarna saknar jag att springa ett "riktigt" lopp. Det blir liksom inte riktigt samma sak. Jag hade som mål i år att komma under 4 timmar på maraton, men mina skador kom emellan. Nu ska jag träna med Aktivitus i Malmö i 8 månader (med start på söndag!) och hoppas kunna nå det målet nästa år istället! |
Archives
May 2022
Categories |