Idag fick jag alltså börja springa igen efter mitt löpförbud pga stressfraktur i foten. Som jag längtat! Jag har hållit mig ifrån all löpning i nästan 4 veckor, och det är nästan 6 veckor sedan jag gjorde mitt senaste kvalitativa löppass.
Men idag var det alltså dags för Stävie trail! Jag var anmäld till att springa 3 varv à 6,7 km, men jag fick ju snällt ändra till ett varv. Jag har fått stränga order av både naprapat och fysioterapeut att börja långsamt, och jag vill ju lyda dem :) Det är så kul att komma till Stävie trail-starten! Det är många lokala förmågor där och man kan gå runt och mingla och önska varandra lycka till. Jag var upprymd, pirrig och nästan lite nervös. Skulle foten hålla? Medvetet ställde jag mig inte längst fram för då vet jag att jag skulle rusat iväg. Fast det gick nog inte jättemycket långsammare de 2 meter längre bak där jag ställde mig! Nu i efterhand kan man kanske säga att jag sprang lite för snabbt, men det var inte mitt fel! När jag satte igång min Garmin 935 i startfållan sade den genast till mig vilket PB jag hade på den här rundan och under hela loppet berättade klockan om jag låg före eller efter min bästa tid. Irriterande! Jag kunde ju inte börja klicka bort det när jag hade börjat springa. Jag försökte att inte titta på klockan, men när den sa att jag var snabbare än mitt PB på rundan fick jag lite adrenalinkickar och drog igång. Jag fick också lite kickar av att springa om folk i spåret. Några gånger tänkte jag att jag kanske borde sakta ner, men det gick faktiskt inte! Det var skönt väder, fint underlag utan för mycket lera, hejande publik, och allt detta fick mig att bara springa, helt enkelt. Under loppet började jag tänka på min fot. Gör den ont nu? Vad är det som känns i den? Sedan kom jag att tänka på andra skador jag haft och började analysera om jag kände av dem också. Men jag fick bort tankarna genom att njuta av våren i skogen! Jag kom i mål på 35:27, och förra gången jag sprang Stävie trail 6,7 km kom jag i mål på 35:17. En del av mig är glad över att jag klarade det så bra med tanke på icke-existerande träning de senaste veckorna, men en annan del av mig säger att jag ju borde tagit det mycket lugnare och kommit in 5 min senare än förra gången. Nu ska jag vila ett par dagar och låta kroppen säga sitt. Jag känner inte av fötterna, men däremot lite begynnande träningsvärk/stelhet i vad och höft. Nåja, är det inte värre än så, så är jag nöjd! Nu ska jag planera för hur jag ska komma upp i distans inför Stockholm maraton utan att öka för snabbt. Det är en ekvation som kanske inte går ihop. Tur jag undervisar i språk och inte i matematik :)
2 Comments
Idag blev det Copenhagen half Marathon för första gången, och jag hoppas att jag kommer kunna springa det fler gånger!
Detta är (antagligen!) sista loppet för säsongen och jag ville avsluta på topp, så mitt pb från Söderåsens halvmara i våras på 1:55:37 skulle jag ta idag. Jag hade ställt in mig på att satsa på att komma under 1:55, så jag ställde mig vid 1:50-ballongerna och tänkte inte låta 1:55-ballongerna passera mig. Faktiskt blev det så att 1:55-ballongerna inte ens kom i närheten av mig :) Det var en bra bana, platt och fin, men tidvis lite smal. Med 25000 löpare fick man trängas och armbågas lite för att komma fram. Vädret var också bra: lite blåst blandat med sol och regn. Jag var nöjd med mitt klädval: linne och lårlånga tights. Jag tyckte synd om dem som hade satt på sig vindjackor, för det blev rätt varmt ett tag. Den här gången visade min klocka mycket mer rätt än vad den gjorde på Midnattsloppet, så jag kunde lita mer på den. Men jag hade inte riktigt koll på vilket tempo jag skulle hålla mig i för att klara 1:55, så jag fick helt enkelt hålla koll på ballongerna. När jag hade ca 3 km kvar började jag räkna och insåg att jag skulle ha chans att komma i mål på under 1:50. Tankarna virvlade omkring - ska jag satsa och ta ut mig rejält och försöka komma in på under 1:50, eller skulle jag ta det lugnt och hålla mig till mitt mål på under 1:55. Men givetvis satsade jag! Men jag insåg också att om jag inte skulle klara det, så skulle jag bli lite besviken, och behöva satsa på sub 1:50 nästa säsong. Så jag sprang så snabbt mina ben kunde ta mig. Upploppet var fantastiskt med många människor som stod och hejade. När jag såg målet hade jag 1 min kvar och insåg att jag skulle klara det. Och jag kom i mål på 1:49:44 - så nöjd med min insats! Två kollegor och jag anmälde oss tillsammans till loppet, och vi alla tre satte nya pers på halvmaran idag - underbart! Som sagt, jag skulle gärna springa det här loppet igen, men det finns lite som de skulle kunna förbättra. Skyltningen innan loppet, till exempel. Vi fick fråga oss fram till var vi skulle hämta ut nummerlappen, och funktionärerna hade inte koll på var det var. Vi fick även fråga om var väskinlämningen var, för det fanns det heller ingen skylt till. Men vi hittade allt och stod i startfållan i tid. Nu får vi se om det blir fler lopp i år, eller om jag kan hålla mig till Stävie Trail den 8 mars 2020! Midnattsloppet Malmö - ett av mina favoritlopp! Jag har ju faktiskt sprungit alla sen starten i Malmö för 7 år sedan, och vill fortsätta springa alla!
Det var många som sa till mig innan loppet att detta inte borde bli så svårt alls för mig, och det stämmer ju längdmässigt, men med ett mycket högre tempo än vad jag sprungit på sistone. Jag var själv inte säker på vilken form jag var i, och visste inte hur fort jag skulle springa. Jag hoppades att komma i mål på under 50 min, men trodde knappt att jag skulle klara det. När jag stod i startfållan tillsammans med Karolina (som jag sprungit största delen av årets lopp tillsammans med!), så sa hon att hon skulle satsa och springa snabbt så länge det bar. Då bestämde jag mig för att göra detsamma. Starten gick, och som vanligt var det trångt den första biten, men km-markeringarna kom snabbt. När jag sprang förbi 2 km-markeringen tänkte jag att jag redan sprungit en femtedel, och mindes hur jag tänkte att jag sprungit en 45e-del vid samma markering på Ultravasan90. Vid ca 3 km skulle mamma stå och heja på mig, så då höll jag lite extra koll på publiken och fick ropa till henne så att hon såg mig. Det är inte lätt att urskilja oss löpare när vi alla har samma tröja :) Banan i år var ny från förra året, och nytt var också att det fanns ett 5 km-lopp. Jag tyckte att detta gjorde att det var färre människor som hejade runt banan. Synd, för det har varit det som gjort detta lopp så roligt! Jag saknade alla barn som ville high fiva, men det fanns några ungdomar som gjorde det istället. Rätt tidigt insåg jag att min klocka inte visade rätt distans, så jag fick förlita mig på tiden och km-markeringarna. När jag hade sprungit 5 km och klockan stod på 00:23:21 insåg jag att jag hade chans att göra en bra tid. Jag intalade mig att 5 km kvar inte var någonting, och att jag skulle kunna springa på i samma tempo, nästan i alla fall. Då började det kännas som om jag flög fram och jag fick runner's high. Vid Möllan sprang jag förbi någon som sa "Det går så fort!" och jag tänkte att det ju måste vara mig de pratade om och fick ännu mer energi :) Upploppet var härligt! Jag gillar känslan på Södergatan med många människor som hejar längs med banan. Då hörde jag också mamma heja på mig, men då var jag fast besluten att jaga sekunder och hann inte vinka tillbaka. Klockan stannade på 47:42, min snabbaste mil någonsin. Mitt förra rekord sattes på Lundaloppet i år, och det var 22 s långsammare. Och förra året sprang jag Midnattsloppet på 48:54, så jag har ju förbättrat mig med över 1 minut. Gött! Min medelpuls under detta lopp var 197 slag/minut, och det låter ju helt tokigt. Inte kan jag väl ha haft så hög puls? Nu är det verkligen dags att göra ett maxpulstest, på riktigt. Det ska jag ta tag i under hösten! Men nu ska jag ladda inför nästa lopp, och säsongens sista (antagligen!): Copenhagen Half Marathon på söndag. Det ska bli kul att springa tillsammans med 25000 andra löpare! Dagen började när klockan ringde kl 01.15, lagom trött efter 4 timmars sömn. Efter frukost och fix gick jag till bussen och hade sällskap med en kvinna som bodde på samma hotell. Så härligt att prata med andra ultralöpare - man kommer in på allt från löparmage till träningsmängd.
Bussen mellan Mora och Sälen tog ca 1 timme och jag lyckades slumra under färden. I Sälen var det lite fix innan väskorna (en till Evertsberg och en till Mora) skulle lämnas in. Startfållan är magisk. Soluppgång, taggade löpare och Vasaloppsmusiken. Jag träffade på Sweden Runners-grundarna Petra och Marcus och fick en bild tillsammans med dem. Jag hade hört att den första delen av loppet skulle vara en backe, men den var inte så brant. Alla runt omkring mig sprang, så det gjorde jag med. Dumt, kanske, men svårt att stå emot! Efter Smågan förändrades underlaget och det blev att springa över stock och sten. Jag tog ett felsteg och föll handlöst rakt fram och slog huvudet i marken. Som tur var landade jag i ljungen och fick bara ett mindre sår på knäet. Vid Mångsbodarna stod min familj och väntade på mig (Kjell, Matteo och mamma). Det var kul att se dem och prata lite! Sedan vidare till Risberg där de också väntade på mig. Dessutom sa speakern att jag såg ovanligt pigg ut, och jag gav mig iväg på lätta ben. Kisspauserna blev många och det var rätt mysigt att sitta där bland blåbärsbuskarna. Hade det inte varit för risken att någon annan kissat just där innan hade jag nog kunnat äta mig mätt på blåbär! Underlaget var fortsatt klurigt. Det var single-track stig varvat med lera och spänger. Några spänger låg under vatten så fötterna fick sig ett härligt uppfriskande bad. I Evertsberg såg jag fram emot att byta strumpor och skor, men kunde inte riktigt nå mina fötter. Tur jag hade assistans! Vinnaren av Ultravasan 90 gick i mål ungefär när jag kom till Evertsberg, alltså halva loppet. Otroligt! Nästa del var lång, 15 km, så jag lyssnade på poddar: Träningspodden och Sommar i P1. Trots att underlaget var bättre var benen trötta efter första halvans underlag. Här kom också stafettlöparna ifatt oss och det var grymt provocerande att se dem skutta upp och ner över backarna med lätta steg. Vid ca 68 km kom Volvo-spåret. Man kan springa en bana precis bredvid och så filmar de och klipper ihop till en film. Jag och min medlöpare för tillfället, magnus.carlsson71, bestämde oss för att rätta till löpsteget och se pigga och glada ut. Jag lyckades rätt bra, faktiskt! Sedan kom det ett tungt parti. Benen vill inte springa så jag varvade löpning med gång. Med 15 km kvar fick jag lite energi och fick upp farten till typ 7:30-tempo. Det kändes som om jag flög fram. Innan loppet tänkte jag att när jag kom till Eldris skulle jag vara så nöjd med att det bara var 9 km kvar. Men det var 9 väldigt långa km! Vi var många som var övertygade om att de plockat bort km-skyltar. När det var 1 km kvar på loppet passerade jag vårt hotell och övervägde att avbryta för att få gå och lägga mig. Men efter en kort överläggning med mig själv insåg jag att jag skulle ångrat mig. Målrakan var fantastisk. Min svägerska som sprungit Vasastafetten sprang med mig och mina första tårar kom då. I mål kom resten av tårarna när jag fick krama familjen. Världens underbaraste känsla att gå i mål! Vi åkte till duscharna och mammafick hjälpa mig på och av med kläderna. Det var helt omöjligt att få av dem själv. Sedan gick vi till O’Learys för mat och öl och jag fick ett halssmycke att hänga tillsammans med skon jag fick efter Ultravasan 45. Det halsbandet kommer jag ha på mig ofta ❤️ Sedan stapplade jag hem. Min man filmade mig och ska visa mig filmen om jag någon gång, mot förmodan, skulle få för mig att anmäla mig igen. Ultravasan 90 är ett vänligt och vackert lopp, men det värsta jag gjort! Jag undrar hur jag ska komma till jobbet imorgon! Men jag är glad att jag gjort det och stolt över min insats! |
Archives
May 2022
Categories |